Det var länge sedan jag skrev ett minnes-inlägg så jag tänkte berätta lite för er om min tid som student i Stockholm, en tid som Charles Dickens bäst kan beskriva:

"It was the best of times, it was the worst of times"

Det var tack vare den underbara puben på LÄS som jag överlevde de åren, man kan inte säga att jag var oengagerad, bara kanske inte så mycket i själva pluggandet.   

Jag skrev i skoltidningen, var spritansvarig, höll i tema-pubar, jag & en till organiserade en hel avslutningpub för 800 personer m.m

Jag var även iväg på mycket olika studentträffar i landet som snö6 & sjöslaget.

Tiden jag bodde sambo med D eller då jag efter vi gjort slut bodde ensam i mitt lilla rum på 18 kvadrat, minns jag mest med ångest.

Fruktansvärd, nattsvart ,rivande, tryckande ångest.

Därför omgav jag mig gärna med folk, jag organiserade och festade för det var jag bra på och jag slapp tänka på annat.

Och visst hade jag roligt, jag har haft så otroligt sjukt kul där uppe, med glada galna människor som man kunde toka till det med.

Jag bastat med nakna norrlänningar, klätt ut mig till Saloongirl, kanin, barn & kille, åkt kundvagn på en finlandsfärja, däckat i kårrummet, kapsat & hävt cider.

En av mina roligaste kvällar gick till så här:

Det var Afterski-tema på Squalp:en, de hade b.la. en tävling om vem som kunde sitta kvar längst på den mekaniska tjuren och jag gjorde några försök, men tröttnade efter ett tag.

En kårkompis som visste min svaghet för kvällsdopp ville ha med mig att bada, men det var Maj, det var fortf. kallt, "om du fixar en handduk" , sa jag!

10 min. senare kommer han med en kökshandduk, det var ju bara att ge med sig och smita med till sjön, vi var ungefär 5 st som gick ned dit, 2 av oss skulle bada och de andra titta på   

Jag hoppade i endast iklädd string, jag kände ju alla som stod där och ju mindre blöta kläder dessutom bättre tänkte jag.

Vad jag inte visste var att jag hade vunnit den där mekaniskatjur-tävlingen och de ropade upp mig på  scén. Min kompis var så "snäll" så hon skrek till alla att jag misann inte var på plats för jag badade näck vid sjön!

När jag klev upp ur vattnet fanns inte 5 utan 45 personer som glatt stod och väntade på mig, min kompis stod längst fram och räckte leende fram en t-shirt och sa:

"Du vann den här & du ser ut att behöva den!"

 Lite pinsamt, men samtidigt en kväll jag aldrig glömmer!!

Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde i Stockholm,

men heller aldrig haft så roligt!

Här får ni ngt så ovanligt som lite bilder från min tid på LÄS studentpub!

Det är en karamell jag har i munnen!

Min första studentfest var ett skumparty, oj vad ovven färgade av sig!

Jag var hyfsad på att häva....

Japp, den stiliga killen är faktiskt jag!

Det var ett tag sedan så nu kommer ett minne igen, denna gång från min barndom på Öland....

Vi hade en stor familj på Öland, familjemedlemmarna kom och gick, men vi var alltid många. De har varit tvåbenta, fyrbenta, ulliga, pälsiga och fjäderklädda.

Jag såg det inte själv , men mamma har berättat hur skatan Maskus kom att bli del i vår stora familj.

Mamma satt på en liten stenhög i trädgården och kollade på katterna som lekte borta i andra ändan av vår stora trädgård, plötsligt satt det en liten skatunge framför henne. Han verkade inte det minsta rädd utan bara tittade på henne med sina pigga små ögon! Han skuttade tillslut upp i knät på henne oblyg som han var.

- Kraaaaaaaax, sa han. Mamma översatte detta till : -Ge mig maaaaaaat!

Mamma har aldrig varit den som tackat nej till ett djur så hon gick och och hämtade lite majs och bröd.

Efter den dagen så höll han sig på gården, vi döpte honom till Maskus och matade honom med groddar, majs och trots min rädsla för kryp grävde jag fram maskar och annat "gott" till honom i raabatterna.

Vi var lite rädda att han skulle bli tagen av katterna så först bodde han i mitt rum, men heltäckningsmatta & lös, ej rumsren fågel är ingen bra kombination.

Han fick bo i det tomma hönshuset på nätterna & dagarna skuttade han omkring med oss i trädgården.

Han var så fin, vi hade en liten gårdbutik och Maskus välkomnade kunderna genom att hoppa fram och försöka gömma majskorn mellan deras tår, gud vad jag skrattade åt det.

Han fick oss också att lära känna grannarna bättre eftersom han stal deras kaffeskedar när de fikade i trädgården, sicken klyscha va ?!

Tyvärr stannade han inte så länge hos oss, när han började bli könsmogen blev han agressiv och en riktig knäppgök ( ha ha   ). Vi hade vattenpistoler vi använde för att försöka uppfostra honom, men han var inte alls på humör att bli uppfostrad!

En dag kom han inte när vi ropade, jag tror nog han hittade en söt liten skatfröken och bildade familj.

Jag tror han tittade till oss ibland för det brukade sitta en vacker skata i ett högt träd vid vårt hus då & då, jag hoppas att han har det bra!

Efter att lyssnat på denna låten blev jag lite vemodig, det vill inte riktigt släppa, men det är ju höst nu.

För mig är det vemodets och orkeslöshetens tid, jag är glad att låten inte skär i hjärtat som den brukade utan att jag nu kan njuta av den utan självömkan.

Tänkte jag ändå skulle ge er ett litet minne idag varför den låten är så speciell...

Det handlar om min första kärlek Daniel, jag har ju berättat lite om hur vi träffades, men inte hur vi blev ihop...

Jag hade gjort det, jag hade gått med på att träffa honom.

Jag skulle kombinera besöket hos min lillasyster i Stockholm med en träff med honom...

Vi var ute, jag är säker på att det var ett uteställe vid Norrmalm, men jag kommer inte längre ihåg vilka jag var där med, kan det varit du Kelly?

Vi stod och dansade och du kom med en sådan där ros som en rosförsäljare har.

Det var lite "corny", men samtidigt gulligt, när du såg vilket problem jag hade med att placera rosen så bröt du av stjälken åt mig. Praktiskt före traditionellt!

På vägen hem hade den första snön kommit, ett tunnt lager låg på kullerstenarna när vi varndrade omkring i gamla stan klockan fyra på morgonen. Jag tror du kysste mig första gången då ....

Dagen efter tog du mig till julmarknaden i gamla stan och snön föll i mjuka flingor runt oss när vi nykära gick omkring och letade mistlar....

Det var den helgen VI började.

Du var inte min prins Daniel, du gjorde mig illa för att du inte orkade ta itu med dig själv och du var väldigt egoistisk.

Jag är ändå tacksam, jag tror någonstanns att alla de stigar vi tar i livet leder oss till den väg vi är ämnade att vandra.

Det tar olika tid för oss att ta oss fram, men utan de erfarenheter jag fick av dig och vårt förhållande kanske jag inte hade träffat min underbara Thomas.

Thomas är min prins, min saknade bit, min räddare i nöden och snart min äkta man!

Jag älskar honom mer än han förstår och precis så mycket han förtjänar,

även om jag ibland är besvärligt och dålig på att visa det!

Älskar dig!

Tänkte skriva ett minne igen, detta var inte så länge sedan och det gör fortfande ont, men jag tror jag kan skriva om det nu ...

Det var lite mer än ett år sedan som vi fick våra kattungar, vi hade planerat Athenas parning ganska länge.

Vi kollade på olika avelshanar, deras temprament, färger, stamtavla osv.

Vi valde en fin & trevlig hane och själva parningen var en rolig historia, låt oss bara säga att vi trodde att hon hade tappat löpet och åkte 16 mil för att hämta hem henne. Tydligen hade Athena bara bestämt att om hon skulle para sig då skulle minsann matte & husse vara med och *hålla tass*  Så fort vi var där och höll i hennes tass (bokstavligen) och klappade på henne då gick det hur bra som helst!

Inför födsel hade vi läst på och hade kontakt med en uppfödare som kunde hjälpa oss om vi hade frågor.

Dagen kom och vår fina Athena låg och flämtade & kämpade mellan krysningarna... men inget hände.

Vi ringde veterinären som sa att det kunde ta lite tid och lyssnade inte ordentligt till min beskrivningar på fostersäckar m.m Jag kände att något var fel och klockan tio på kvällen åkte vi akut ned till Helsingborgs djursjukhus.

I flera timmar väntade vi, det var en utdragen födsel och tillslut började vi fundera på alternativet kejsarsnitt eller att åka hem och låta henne försöka några timmar till men i lugn och ro.

Vi hade bestämt oss för att åka hem, veterinären tyckte det var en bra idé, men innan vi skulle åka så ... jag kan inte säga ngt annat än att det var min magkänsla som fick mig att ångra mig och vi bad om ett kejsarsnitt.

Det visade sig att en unge dött och blockerade för de andra, hade vi inte tagit kejsarsnitt hade nog alla ungarna och Athena varit döda idag. Fosterhinnan hade spruckit och utan fostervatten kunde ungen inte överleva.

Athena var aggresiv och ville inte ta hand om ungarna, ngt som är vanligt när katter gått igenom kejsarsnitt och sövts, moderkänslorna vaknar inte på samma sätt. Ungarna behövde värme och mat så vi började direkt med pipett och mjölkersättning, sjukhuset hjälpte oss med en låda vi värme genom att fylla plasthandskar med varmtvatten och använda de som värmekuddar. Dock bodde två ungar åt gången i min urringning, det var ena sköterskan som sa att det var bästa stället förrutom hos mammakatt.

Väl hemma försökte vi bit för bit att vänja Athena vid sina ungar och efter ett dygn gick det ganska bra, då slickade hon dem och lät dem krypa omkring, vi fick kämpa lite men tillslut fick vi henne att dia dem, tyvärr var det väldigt bristfälligt och alla fick inte mat.

Vi fortsatte att mata dem varannan timma och hålla koll på dem, sköterskan hade varnat oss att de alla var väldigt svaga efter kejsarsnittet.

Tredje dagen förlorade vi den första, den lille som ligger under hennes framtass.

Vi höll ut länge, försökte göra hjärt & lungräddning, ringde till sjukhuset, men den lille orkade inte, hans kropp var för svag.

Jag och pojken satt och höll hans lilla kropp i våra händer medans tårarna rann nedför våra kinder över den lille killen som inte kunde rädda.

Femte dagen var jag oändligt trött, inte en natt som jag mer än 1-1½ timma i sträck, jag var upp och matade dem hela tiden, men nu verkade det gå bättre och de tre som var kvar blev starkare.

Jag vaknade av klockan, jag hade lyckats somna till och fått iaf en timmas sömn.

Jag snubblade fram till bädden för att kolla till ungarna innan jag gick ut och gjorde mjölkersättningen. Jag såg bara två i bädden, förtvivlad letade jag efter min lilla favorit, hon jag hade bestämt att hon skulle heta sparvöga och som vi skulle behålla.

Hon låg i bädden, men Athena hade lagt sig på henne och hon hade varit för svag och för liten för att ta sig ut. Den gjorde så ont i mig när jag lade henne lilla kropp i den blommiga asken, det hade ju börjat gå åt rätt håll, de hade börjat äta själva och bli starkare. Jag kände på hennes lilla kropp, den var fortfarande varm och mjuk, men efter ännu ett förtvivlat samtal till djursjukhuset så kunde de konstatera att det inte fanns ngt hopp kvar att få, hon levde inte längre.

Vi begravde våra små, det gör fortfarande ont och jag får kämpa för att inte brista i gråt när jag skriver om det. Det var en så lång process och vi kämpade så mycket och så länge, det känns orättvist att vi förlorade kampen.

Samtidigt kanske man kan se det som vi vann till viss del för två små underbara ungar fick vi behålla och våran älskade Athena överlevde.

Man får sörja de man har mist, men inte glömma att glädjas över det man har!

Jag har gett er lite semsterminnen tidigare, ett från Dominikanska och ett i från London.

Denna gången får ni följa med till Schweiz, det är en av de första resorna jag gör ensam, jag åker dit för att jobba som barnflicka. Jag känner familjen sedan innan då jag hjälp till att passa deras barn lite då och då, det är en underbar familj och vi kommer senare göra fler resor tillsammans...

Jag var framme i ett vitt gnistrande landskap och skidorten var precis som på film. En massa folk i hippa vinterkläder och goggels strosade på gatorna och letade efter det "rätta ölhaket".

Barnen var underbara och föräldrarna mycket bättre än de jag jobbade permanent som barnflicka hos, Schweiz var fantastiskt! Vi hade en enorm utsikt från balkongen över vita fjäll och massiga berg, en damm låg runt hörnet där ankor och fiskar samsades om utrymmet.

Redan andra dagen blev jag dålig, jag fick förmodligen någon form av matförgiftning, vet inte vad det var men efter den gången kan jag inte äta ngt som har kombinationen vitchoklad och kokos.

Som tur var blev det inte långvarigt, med lite envishet var jag på benen igen efter 24 timmar.

"Semestern" flöt på efter det, på min lediga tid försökte jag åka lite snowboard, tyvärr slutade det med en lätt stukad vrist och det finns få personer som kan vara så jäkliga som fransmän/schweizare när man behöver hjälp att ta sig ned för en skidbacke *mutter*. Vet inte hur många jag bad om hjälp som bara åkte förbi ....

Efter detta åkte jag inte mer snowboard, trots att pappa Johan var så gullig och sa:

"- men om vi ordnar en riktigt snygg instruktör åt dig ? "

Pärlan (om man nu kan kalla det så) denna semestern var ändå hemresan.

De skjutsade mig till tåget som jag skulle ta till Geneve, vi åkte i god tid. Det fanns et ställe där jag skulle byta tåg, pga av förseningar blev detta otroligt stressigt. Med stor packning (hade ju bl.a en snowboard med mig) sprang jag från tåget in på stationen för att köpa biljett till nästa tåg, när jag står och köper biljetten ropar det ut avgång för det tåget jag ska med, jag stuvar runt på packningen för att få fram pengar, ned med mobilen i fickan och sedan sprang jag allt jag kunde .... och jag hann med.

Väl på tåget puster jag ut, mobilen i fickan och biljetten i hand och ... och ... vart tog plånboken vägen ...det låg i min Quiksilverkasse, den som innehöll... PASS OCH FLYGBILJETTER!!!!

Jag sitter alltså 21 år gammal på ett tåg till Geneve utan varken pass, ID, pengar eller flygbiljetter, de står så fint ngn stanns vid biljettkassan.

Jag gör som de flesta skulle gjort...jag ringer mamma!

Dålig idé inser jag i efterhand eftersom jag gav HENNE min panik istället :)

Jag lyckas få tag i konduktören som naturligtvis inte kan ett ord engelska, han ringer upp en kollega som kan LITE engelska och med gemensamma krafter förstår hon mitt dilemma. Jag har sådan tur att de har hittat kassan och tagit hand om den, jag får hoppa av på nästa station så ska de försöka få med den på nästa tåg.... försöka ....

När jag hoppar på nästkommande tåg (tack gode gud att vi åkte tidigt) och det är är min enda och sista chans att komma i tid till Geneve och flyget. Konduktören visar inte med en min att han vet ngt om ngn kasse, jag får vänta ...och vänta ....

Det visade sig att de hann, kassaen fanns med på tåget.. däri mitt pass, flygbiljetter osv.

De timmarna , den sträckan..de var den längsta resan i hela mitt liv och jag lovar er att jag blev ett par år äldre!

Det är ändå en resa som jag mest har positiva minnen av, på den resan blev jag nog vuxen!  :)

Apollo... det ska mycket till för att jag ska resa med dem igen...

Detta skrivs då jag blev inspirerad av expressens artikel...

Vi hade planerat, sparat och sett fram emot detta jättelänge, nu skulle vi äntligen iväg på vår lyxresa. Vi hade bokat en resa till Dominikanska republiken, två veckor!!

Denna semester.... jösses....

När vi kom fram till hotellet insåg vi (som man ofta gör) att det inte alls var så fint som på bilderna. Rummen var allt annat än fräscha och inte ordentligt städade, lakanen luktade svagt av mögel iställetför tvättmedel. Inte den typen av rum man önskar när man får vara långa stunder på rummet eftersom Dom.rep. hade den värsta regnperioden på nästan 10 år. Soltimmarna fanns där, men inte var de så många som det brukar vara där borta.

Ok, väder kan man inte styra... men städning och standard kan ett resebolag hålla koll på.

Vad händer om man inte underhåller en AC ? Den börjar läcka vatten!

Detta resulterade i att jag halkar och slår huvudet i stenväggen ....KNAK säger mitt huvud. Vi tar en badhanduk för att stoppa blödningen, jag håller i handduken och pojken håller i mig med sin ena arm och håller upp mina tunga dygnsura pyamasbyxor med den andra, då vi vadar fram (nämde jag att det regnade mycket) på gångarna till receptionen.

Vi måste sett lustiga ut när vi kom in i receptionen, vi fick gå till en läkare i närheten och han limmade ihop mig, bokstavligen!

Efter detta fick jag order om att ta det lugnt i två dagar och inte sola, fick ställa in en av utflykterna. Apollo kunde ev. ordna så vi kunde få byta rum, men alternativen var nästan värre än det rummet vi hade, många rum läckte in vatten från ytterdörrarna.

Toppen på allt detta var på hemvägen då vi var ca tre timmar försenade. Vi skulle med ett inrikesflyg, det blev så bråttom att vi inte hann chacka in bagaget, vad gör de då när man kommer med stora resväskor till säkerhetskontrollen. Jo, de säger att om en i personalen kan eskortera oss de 50 metrarna till gaten behöver vi inte kasta allt flytande, dyra shampon, ansiktscremer och den fina rommen vi köpt. Vi var de ENDA i kontrollen och säkert 4 anställda, ingen ställde upp. Vi fick kasta ALLT, rommen däremot ställe de undan, DEN åkte inte ned i soporna.

När vi kom springandes till gaten möttes vi av en väldigt sur och arg flygvärd som minsann lät oss veta vilket bekymmer vi orsakat (för det var ju vårt fel att vårt flyg var 3 timmar försenat). Då brast det, tjejen som aldrig gråter offentligt bröt ihop totalt, jag grät nästan hela vägen hem ...

Jag fick en så våldsam längtan , ett sådant sug ...

Efter myggbitna bara ben

Efter flera timmars bad & lek i havet

Efter lukten av varm häst en kall vintermorgon

Efter att bära runt på kattungar i en fjärilshåv

Efter att tugga nyköpt Jenka-tuggummi efter att ha cyklat 3 km till kiosken

Efter att jaga gräshoppor

Efter att smyga omkring på fälten med hö som räcker dig över huvudet

Efter att sova en varm sommarnatt på höskullen

Efter att känna draget från golvspringorna i vårt gamla kök

Efter lukten av varm choklad i köket och ljudet av ved i vedspisen

Efter att jaga hästen som pallar äpplen i grannensträdgård

Efter att ljudet från glassbilen var en av världens bästa ljud

Efter att bygga kojor och leka med barbie

Efter att ligga under täcket med min bästis och räkna åskknallar

Jag längtar efter Öland och jag längtar efter barndomen

Jag saknar henne ibland, hon som försvann och inte har kommit tillbaka. Det började med att jag såg henne allt mer sällan och nu ....nu är hon bara borta utan att jag vet var eller när hon försvann.

Hon var så vacker, hon visste bara inte om det, full av liv och förhoppningar.

Samtidigt vet jag hur olycklig hon kunde vara under den där lyckliga ytan, hur mycket hon längtade efter mig, den stabila och trygga.

Hon kunde dansa en hel natt igenom under partyljus, till hög höftryckande musik och med beundrande blickar som följde henne.

Ja hon kunde dansa hon, hon var aldrig så lycklig som på dansgolvet.

Vakterna kände henne, många kilalr ville ha henne, DJ:n spelade vad hon ville, hon var mer hemma på uteställenas dansgolv än någon annan stanns.

Jag kan inte förstå hur hon inte kunde förstå hur fin hon var, hur duktig och vacker hon var.

Hon kommer aldrig mer komma tillbaka och det är okej, men jag hoppas jag träffar henne någongång igen. En kväll på dansgolvet hoppas jag att hon står där och väntar på mig och ber mig dansa med henne igen.

Du vilda vackra partytjej

*********************************