Igår när jag körde till simhallen körde jag förbi både polis & ambuland som stod vid ett övergångställe.

Som tur var visade sig ingen ha blivit skadad, det var en ambulans som hade fått väja för en gångtrafikant som hade gått rakt ut i gatan (mot röd gubbe).

Det hade ju däremot kunnat gå riktigt illa, både för personen som inte såg sig för, för ambulansen och för personen som var i ambulansen och skulle upp till sjukhuset.

Jag känner lite att gångtrafikanterna skyller på att bilförarna kör som idioter och bilförarna klagar på att cyklister och gångtrafikanter cyklar/går rätt ut utan att se sig för.

Hur man än ser på det, så är det personen utanför bilen som blir värst skadad om något händer, så därför är det väldigt bra om man försöker synas så mycket som möjligt.

Så använd reflexer !!! Inte bara en liten dinglande sak utan gärna ngt som sitter på benen & armarna, helst en reflexväst! De finsn att köpa på de flesta större varuhus som Ica, claes Ohlson osv. och jobbar ni på förskola hoppas jag ni vet att ni till skolan kan få gratis reflexvästar från t.ex IF och Trygghansa.

Själv är jag alltid försiktig vid övergångställen när jag kör och samma sak när jag går, för det är otroligt svårt som bilförare att se mörkt klädda personer (allt utan vitt blir mörkt) när det är mörkt ute, speciellt om det dessutom regnar eller duggar !!

Brukar ni använda reflexer ?

bild från google

Jag blev tipsad om en artikel om Jason Sommerville, den förste öppet homosexuella pokerspelaren och blev lite inspirerad. Jag tänkte ta upp ett ämne som kan vara väldigt känsligt, homosexualitet & att komma ut som homosexuell.

När jag var ungefär 15 år var vi ett gäng på 4-5st som brukade umgås, en av killarna i gänget var homosexuell. Vi visste nog alla om att han var det, men han sa aldrig något om det till oss och det var egentligen aldrig något vi brydde oss om. Först när vi gick i gymnasiet valde han att han komma ut och berätta att han var homosexuell.

Vår stad var inte så stor och plötsligt visste alla vem han var. Tyvärr ledde detta till att han misshandlades ett par gånger av människor som inte kunde acceptera hans läggning och tillslut tröttnade han och flyttade upp till Stockholm där han kunde känna sig mer anonym.

Jag beundrar verkligen de som vågar komma ut och står för sin sexualitet, samtidigt är det ju lite sorgligt att det behövs. Egentligen ska ju inte det spela någon roll vilken kön man har eller vilket kön man dras till, men ofrivilligt verkar många homosexuella identifieras med sin sexuallitet.
När de flesta andra människor beskrivs med utseende, jobb och annat så tror jag homosexuella ofta blir benämnda som: ”Jo Johan i verkstan… ja du vet han som gillar killar”.  Ingen på mitt jobb skulle säga ”Jo Vivi i receptionen, hon som gillar killar”.

Det är säkert ännu svårare i en bransch eller yrkesroll där det säkert kan vara rätt hårt klimat och extra mycket fördomar. Jag kan tänka mig att Jason Sommerville och även andra i liknande situationer har fått jobba ganska mycket med sig själva för att orka hantera alla de situationer de kan tänkas hamna i bara för att de är en homosexuella.

Nej i slutändan är vi alla olika, men alla är vi människor. Fördomar handlar bara om rädsla & okunskap och innan man dömer något, vad det än gäller, ska man nog ta sig en snabb till i den där berömda spegeln … 

Den berömda spegeln kanske ...

Nu har jag funderat lite igen....

Descartes myntade uttrycket "Cogito, ergo sum "

som kan översättas till "Jag tänker, alltså finns jag."

I dagens samhälle känns detta inte längre lika aktuellt, kanske borde vi iställe skriva:

"Videor ergo sum" som betyder Jag syns, alltså finns jag".

Instagram, facebook, twitter, bloggar... vårt bekräftelsebehov är stort!

Vi har nästan alltid med oss mobilen och idag används den inte bara för samtal utan även för att lägga upp bilder, checka in, uppdatera status m.m

Det känns lite som om vi måste synas så mycket som möjligt och hela tiden för annars... ja annars vadå ? Finns vi inte ?

Jag tolkar helt klart detta som något slags nytt och lite modernare bekräftelsebehov, istället för vara roligast i klassen, ha på sig utmanande eller provocerande kläder osv så vill vi synas och höras så mycket som möjligt digitalt.

Jag lägger inte direkt någon värdering i detta, jag kritiserar inte bara observerar och funderar, för tillslut måste man ju ändå måla in sig i ett hörn ? Man måste väl bli stressad och pressad?  För syns du inte finns du inte. Man skaffar sig en digital identitet och frågan är om man inte ibland blir lite splittrad?

Jag tror nog att det är bra att lägga undan telefoner och datorer ibland,

dra fram ett gammalt brädspel eller bara sitta och prata med sina nära och kära

utan att hålla koll på vilka som håller koll!

Om du vill läsa ett lättsamt inlägg förslår jag att ni skippar detta och går in här eller här istället. Ibland orkar man inte läsa djupare funderingar, men ibland behöver man skriva dem! Lovar att avsluta dagen med lite fredagskul som vanligt !

När båten har förlist och du håller på att sjunka,

det är då du märker vilka som verkligen bryr sig,

vilka som verkligen finns där....

De är dem som sätter sig i sina jollar, de som simmar ut till dig 

eller de som sätter sig i fyren och försöker hjälpa dig hem.

Ibland blir man förvånad över vilka som finns där och vilka som inte gör det.

Själv är jag så otroligt tacksam för min make, han är min livboj.

Jag är också otroligt tacksam för mina tjejjor som har varit mina små jollar, mina fyrar.

Ett sms, ett mail eller ett litet kort som bara visar att man bryr sig, att man finns där

betyder så otroligt mycket och gör det lättare att hålla sig över ytan.

Jag måste också få tacka mina underbar läsare & bloggisar igen,

era kommentarer har betytt så otroligt mycket, mer än ni tror.

Det är mycket därför jag vill ha en liten tävling, kunna lotta ut en fint paket

och på det sättet kunna ge lite tillbaka ! 

Ibland finns det situationer man inte kan reda ut själv. Om man t.ex  inte mår så bra, om man inte får livet att fungera längre , om man inte vet hur man ska gå vidare. Då är det bra att söka hjälp, då är det kanske dags att besöka en psykolog.

En psykolog är egentligen inte en Nisse som ber dig lägga dig på en soffa och bara vill prata om din barndom,

en bra psykolog är en person som hjälper dig att förstå varför och hjälper dig att hitta sätt att hantera ditt liv på ett sätt som gör att du börjar må bättre. Det finns något som kallas KBT (kognitiv beteende terapi) som handlar om att aktivt jobba med dig själv, dina tankar och ditt beteende. Du får helt enkelt verktyg att jobba med för att förbättra ditt beteende och ditt mående.  Detta är en terapiform som jag tycker är riktigt bra.Terapi är något som jag egentligen tycker alla människor borde få chansen att pröva, det är helt enkelt som en utbildning i dig själv, 20 poäng i självkunskap !

Det spelar inte heller någon roll hur självanalytisk du är, det är ändå en helt annan sak att besöka en psykolog/terapeut.

Själv har jag tagit hjälp av psykologer vid två tillfällen i mitt liv, en gång när jag var strax över 20år och befann mig i en väldigt jobbig situation och andra gången var nu i år.

Detta är absolut inte något jag skäms över även om det inte är något jag pratar vitt och brett om heller, jag tycker som sagt det är viktigt att be om hjälp när man behöver det och jag behövde det.

Jag kunde inte sova ordentligt, hade hjärtklappning, yrsel, illamående ... det är några av de rent fysiska symptomen, så jag sökte hjälp.

Jag har äntligen tagit tag i en del saker som jag burit på väldigt länge. Det finns situationer som har uppstått i mitt liv som har lett till att jag ändrat mitt beteende på ett negativt sätt, inte mot andra men mot mig själv.

Detta är nu något jag jobbar på & jag mår mycket bättre.

Det är tyvärr inte alla som får hjälp och det av olika anledningar. Vårdcentralerna bestämmer olika, kommunerna har olika resurser osv.

Om du däremot mår dåligt är det viktigt att du iaf försöker få hjälp. Ring din vårdcentral, berätta hur dåligt du mår och här är det viktigt att inte att inte skrapa med foten och be om hjälp lite fint, berätta verkligen hur du mår, överdriv om du behöver och be om hjälp, be gärna ett längre läkarbesök än vanligt.

Sedan finns det alltid privata psykologer, men det är naturligtvis mycket dyrare än att få hjälp via vårdcentral.

Så det jag egentligen vill berätta med att dela med mig av detta är att det är bra att söka hjälp när man behöver den, att man måste stå på sig och försöka orka. Ta hjälp av nära och kära om man behöver det.

Ingen kommer dra upp dig, inte ens psykologen, i slutändan måste du göra det stora förändringarna själv, men alla behöver hjälp ibland !

En liten bikt ....

Det finns ingen och inget som kan hindra dig från att var lycklig.

Jag förstår att detta påstående kan vara provocerande, förstår att det säkert finns de som tycker att jag inte har en aning om vad jag pratar om och att jag inte vet hur det är att lida, sörja eller ha ångest. Jag säger till ersom jag sagt till många andra:  Jag har varit med om mer än de flesta och mindre än många.

Detta året har varit ovanligt tufft för mig på många sätt, tråkiga saker som jag inte kunnat påverka har hänt/händer, vilket har tagit mycket kraft, men även om jag inte kan påverka vad som sker kan jag påverka min attityd mot det och mina handlingar.

I slutändan kan ingen kan dra er upp, ni måste ta er upp själva, det enda människor vid sidan om kan göra är att finnas där och stötta. Ibland handlar det om att helt enkelt erkänna att man mår dåligt och ibland behöver man även proffisionell hjälp, men det är faktiskt du som måste ta det steget. 
Föräldrar och vänner hjälpa till, stötta, boka in tider hos psykolog m.m., men det räcker inte hela vägen om inte du bestämmer dig för att göra något åt situationen, det kan ingen annan göra åt dig !

Jag säger inte att det är lätt, men det går !

Ser ni denna tjejen ?

På första bilden är hon 16 år och på andra är hon 25 år

När jag ser dessa bilderna ser jag en otroligt söt och smal tjej, jag ser en tjej som inte borde lida av något dåligt självförtroende alls! Vart vill jag nu komma, jag skriver ju inte detta för att skryta om hur snygg jag var, jo.... Tjejen på fotot tyckte inte alls som jag !

Tjejen på det första fotot tyckte att hon var tjock, ful och kunde inte förstå hur någon kunde tycka något annat. Hon hade en period då hon hade väldigt svår acne och då tyckte hon att hon såg så förskräcklig ut att hon ibland stannade hemma från skolan eftersom hon var övertygad om att folk blev äcklade av att titta på henne. Hon såg aldrig någon i ögonen utanför hemmet och vägde sig flera gånger per dag, för om hon åtminstone var smal så skulle det iaf vara någonting positivt med henne.

Tjejen på det andra fotot har kommit lite längre, hon tycker att hon ser okej ut och vet att hon kan fånga killars uppmärksamhet, men hon tycker ändå inte att hon är tillräckligt snygg, smart eller smal.

(Nyfiken på fotot & artikeln nedan läs mer här)

Tjejen som är på bilden ovan är faktiskt nöjd med sig själv,  hon tycker att hon är ganska söt. Framförallt skulle hon inte vilja ändra särskilt mycket på sitt utseende, bara några få saker, hon är nöjd med sitt utseende just för att det är hennes.
Skulle hon ge ett råd till tjejerna ovan och alla andra tjejer därute som är missnöjda med sig själva, så är det att vara snälla mot sig själva. Gör inte utseendet till en så stor del av ditt mående,  det är faktiskt inte så stor del utav vem du är som person och inte heller av vad folk tycker om dig.
Jag lovar dessutom att du själv en dag kommer sitta och titta på bilder av dig själv och tänka tillbaka på hur fin du faktiskt var. Det låter faktiskt lättare sagt än gjort, men det är faktiskt ingen annan än du som kan ta det steget, ingen annan kan flytta ditt fokus och bestämma vad som ska ta energi av dig.

Tur i spel otur i kärlek, stämmer det ?

Jag anser mig ha haft väldigt stor tur i kärlek, jag har ju tillochmed vunnit högsta vinsten då jag träffat världens bästa make. En man som jag har så otroligt roligt med och som jag älskar över allt annat. Jag har dessutom en underbar familj och fantastiska vänner. Trots detta har jag verkligen haft tur i "spel" senaste tiden!

Jag har vunnit en hel del bloggtävlingar, bara förra veckan vann jag en BH & ansiktsrengöring och denna veckan hade jag haft en sådan otrolig tur att jag vann en jättefin Goodiebag av fina Linda, tusen tack Linda !!!

Min tur stannar dock inte där, det finns en liten sak jag inte berättat för er....

För ett tag sedan tävlade jag på ICAkuriren, jag har tipsat er om deras tävlings & spelsida innan. De har oftast lite mindre tävling där man kan vinna DVDfilmer och annat, men denna gången var priset en resa.

Jag vann...  Flyg+ fyra nätter på hotell. Det känns helt galet & overkligt, jag lovar berätta om alla detaljer lite senare, jag vill bara ha det bokat och klart först.

Självklart är jag otroligt glad för allt detta. Jag har haft en väldigt jobbig period och alla dessa fina bloggvinster och resan har verkligen gjort dagarna mycket lättare och roligare.

Sedan fungerar jag ju tyvärr som så att en av de saker som följer på glädjen är känslan av skuld !

Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta bra ?

Det finns ju så många andra som också förtjänar sådan tur som jag!!

Det finns också en känsla av att man måste försvara sin tur, försvara bra saker som händer.

Jag tror det finns fler som tänker som jag, som känner att de måste visa sig värdiga alla bra saker som händer. Det är ju lite synd egentligen, är det den där Svensson-genen tro ?

Hur känner ni när ni vinner eller något bra händer ?

Till sist vill jag bara säga att jag är glad och tacksam över all tur i spel jag haft senaste tiden, på sätt och vis har jag väl haft lite otur i kärlek senaste tiden då mitt hjärta gjort så ont, kanske talsättet stämmer.

Sedan kan man aldrig vinna om man inte tävlar, kom ihåg den när jag lägger ut min tävling senare idag !