Vart var jag nu ... detta var fortsättningen på två andra inlägg (läs inlägg ett här och inlägg två här, tvåan är viktig att ni läser innan detta)

Det är som sagt personligt, trasigt, vasst och ömtåligt...

Den där killen, han jag borde hållit mig borta ifrån var som sagt glad att jag var hemma, han ville att vi skulel vara ihop. Jag blev ihop med killen, killen som tog utan att fråga, som inte slutade när man bad honom.

Idag har jag svårt att förstå hur jag kunde fortsätta träffa honom. Killen som stod för så mycket jag var emot, jag var nog ganska trasig...

Killen hade under våra tidigare möten/perioder alltid pratat om familj, han ville bli en ung pappa, han hade till och med sagt att jag var som gjord för att skaffa barn, blond, arisk , bra höfter... ungefär som han pratade om ett avelsto, ett år senare sa han inte så mycket...

Jag fick bestämma, jag fick välja , det var iof det enda rätta han gjorde, lät mig välja utan att påverka.

Jag valde, eller det kändes inte ens som ett val... jag ville inte växa upp ännu. Jag hade inget att erbjuda, han var inte den jag ville ha som far till ett barn, jag visste ju att han egentligen inte var en bra person. Det finns människor i värre situationer än min som väljer barnet, jag valde mig själv. Jag var inte redo, den dagen jag skulle bli mamma hade ännu inte kommit, jag ville vara mer stabil och ge barnet en hel förälder inte en halv.

Jag var längre gången än vad jag hade trott, världen snurrade, jag kände mig som en otroligt dålig människa. De på kvinnomottagningen tyckte inte det, men jag var 11 veckor gången, det var tvunget att bli operation.

Dagen innan operationen ringde killen mig, han som nu var min pojkvän, han behövde tid, han hade känslor kvar för en f.d., han ville vara ensam... Han ringde dagen innan....

 Efter detta var jag trasigare än någonsin, jag upptäckte att de vänner jag stöttat som jag trodde mig kunna luta mig på inte fanns där. Det var tur att jag hade min familj, min underbara syster, min mor, mina starka klippor som skulle stå emot alla mina stormar.

Jag ångrade aldrig mitt beslut och komemr aldrig ångra det.

Det var lättare för mig att ta mig igenom än jag trodde, det var faktiskt sveken från de runt omkring som gjorde mig mest illa.

Killen träffade jag en månad senare, det var då jag verkligen insåg vilken person han var och kom ihåg allt han hade sagt och gjort, saker jag förträngt...

Jag lovar att fortsätta denna historien, för det finns en bit till, en bit som är mycket roligare att höra om, minnet om hur jag fick min hämnd! :)

 

Zandra

17 april 2009 21:13

Jag tycker du valde helt rätt! Ska man ha ett barn ska man kunna ge det en bra uppväxt. Då kan man inte själv vara ett barn.

Vad jag känner igen mig i det du skriver. Kär i fel kille. Vänner som sviker. Hela världen uppochner. Och hur man måste tackla alla svårigheter helt ensam. Men klarar man det blir man stark!

http://drak.bloggagratis.se

 

Zandra

17 april 2009 21:13

Och jag vill gärna läsa om hämnden! Jag älskar hämnd! Moahahahaaa! ^^

http://drak.bloggagratis.se

 

Jen

18 april 2009 11:26

Har varit med om "samma" sak. Känner också att jag tog rätt beslut!

 

Margita

18 april 2009 12:54

Jag tycker också du gjorde helt rätt även om det kanske smärtar!
Det där med killar och kärlek är inte helt lätt. Jag har också gjort mina "misstag" och nu när jag är 57 år gammal njuter jag bara av att vara själv även om mitt ideal fortfarande är att ha en partner;-)
och vänner som sviker - ja, i slutänden blir det ju bara de som är bra som blir kvar och det är ju faktiskt bättre, eller hur?

http://mareli.bloggagratis.se

 

sanne

19 april 2009 20:42

Ursäkta min frånvaro... men jag ska läsa..men vill ha tid.. och tid är lite brist just nu... men jag vil jag vill jag vill...

http://zephyren.wordpress.com

 

sanne

20 april 2009 19:57

Du skriver och du berör. Ordbajseri är så lätt (min specilagren) men det här är verklighet och jag uppskattar att du tar upp ett känsligt ämne. Men du följde ditt hjärta din kvinnliga intutition och det var strongt!
kram!

http://zephyren.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....