Detta är en fortsättning på ett annat minne som ni som följer mig nyligen kan ha läst om, detta är inte lika vackert, inte lika lyckligt.

Utbildningen var slut och de varma timmar man kunde stjäla i mexico, nu skulle vi vidare. Jag fick började arbeta på QE2, precis som jag ville för där skulle min vännina utbilda sig. Jag hade haft jätte kul men det skulle bli skönt att träffa henne. Det visade sig att min vän aldrig mönstrade på, hon insåg så fort hon satte foten i South Hampton att detta inte var för henne, lite tråkigt men jag klarade mig. Självständig, stark, ut på nya äventyr! Över Atlanten och vidare...

Två dagar tog det innan vi kunde mönstra på QE2, vi hade hur roligt som helst i South Hampton, en stad jag gärna hade återvändt till.

Dagen vi mönstrade på började med en livräddningsövning, i en kall bassäng, det var kallt ute, vi var genomfrusna efter promenaden till hamnen och trötta. På fartyget hade de ingen koll, de trodde vi skulle komma en dag senare, vi fick iaf varsin hytt tilldelade oss , man bodde två och två, jag hamnade med en polsk tjej. De hade inga lakan till sängen eftersom de trodde vi skulle komma nästkommande dag, det var kallt i hytten, full blås på ACn.

Jag blev naturligtvis sjuk, man får inte vara sjuk på en båt, jag fick en halvdag ledigt för att kurera mig, jag sov i 12 timmar.

Dagen efter var jag rätt eländig men det var bara att börja jobba, skeppet var inte som jag trodde, det var i väldigt dåligt skick, blev så besviken!

Mina arbetskamrater var underbara, de visade mig en massa trix och vart man kunde ta sådana där chokladbitar man lägger på kudden, mums!

Jag blev inte bättre, mådde jätteilla, jag som inte var sjösjuk en enda gång i Mexico, levde nästan bara på kuddchoklad.

Fyra dagar gick, vi låg i köpenhamn, sedan skulle vi därifrån till NY, jag fick panik. Jag ringde min älskade mor som tyckte jag var smått tossig, jag ville hem. Hon tyckte jag skulle kämpa lite till, vad var det med mig, jag brukade inte ge upp så lätt... jag FICK panik. Efter långa diskussioner om hälsa, kontrakt, bryta kontrakt och deras brustna löften så åkte jag hem.

Misslyckande...

Hemma mådde jag inte bättre...började tänka, började räkna ...men så kunde det väl inte vara ..måste bara vara all stress???!!!

Det var sant, tydligt och klart kom ett litet kryss upp i den lilla rutan.

Hur hade detta gått till, jag hade ju varit försiktig? Eller jag sak vara ärlig, jag hade varit ganska försiktig... tillräckligt för att det inte skulle bli så här iaf!

Jag pratade med killen som jag träffat innan jag åkte ut på sjön, en kille som var allt annat än bra för mig men jag inte kunde låta bli.

Killen som jag träffade två dagar innan vi åkte och dess för innan iten sett på ett år. Killen jag inte kunde låta bli, killen som sa att han ville att jag skulle höra av mig så fort jag kom i land igen även om det var 6 mån. senare. Han var glad att jag var hemma igen, han hade funderat, jag var den han ville ha..han hade saknat mig...

Jag undrade hur länge till han skulle känna så, jag hade ju ngt ganska viktigt att ta upp med honom... 

Detta får räcka för idag...  fortsättning följer som de säger...

Fortsättningen är ganska stark och väldigt personligt, jag ger er en bit av mig själv som endast de närmaste vet om, var rädd om den biten.

Vill ni ändå skälla på mig eller tycker jag är en dålig männsika , då får det stå för er, tänker inte ge mig in i en diskussion om rätt och fel, jag tänker inte försvara mig.

 

sanne

20 april 2009 19:54

läser vidare...

http://zephyren.wordpress.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....