Idag är jag jäkligt tacksam, tacksam för allt livet gett mig.

Jag är extra tacksam för min underbara familj, hela stora familjen.

Idag är det ett år sedan min pappa opererades för prostata-cancer. Jag gick om kring med skygglappar för ögonen och en knut i magen denna tiden, men vi hade tur. Han är idag näsan friskförklarad, visst .... han har lite besvär efter operationen, men så små att han inte ens ser dem som besvär, han väljer att fokusera på att han nu har ett PSA-prov på 0.03 , cancern försvann med prostatan.

Få era män att ta ett PSA-prov speciellt om de är 40år eller äldre, det är ett vanligt blodprov. Tack vare att min pappa frågade efter det på en vanlig hälsoundersökning så kunde de operera i tid med bra resultat.

Älskade älskade pappi, vad jag är glad att du finns här och är världens finaste pappa som alltid ställer upp, dessutom AVGUDAR Emil sin morfar och jag är så glad över att de får ha en relation tillsamanns.

Är också extra tacksam att min make är så stöttande & att vi rider ut stormarna även när vi båda är slitna.

Har träffat på två olika personer idag som ligger i skiljsmässa/ska gå isär.

Allt kan hända i framtiden, man vet faktiskt inte så man ska aldrig döma andra, men jag blir lite extra tacksam över att vi är vi jsut nu och att vi kämpar och försöker ta vara på varandra och skapa tid för varandra nu när det faktiskt är en rätt intensiv period med småbarn och arbetslöshet.

Jag har nu varit hos en psykolog 3 gånger.

Den är inte första gången och kanske inte sista gången jag går till en psykolog.

Det är faktiskt något jag tycker alla borde ta chansen att göra någon gång i sitt liv, för det är som att utbilda sig och ämnet är dig själv! Alla borde försöka lära sig mer om sig själva och hur de fungerar, speciellt när det finns situationer man inte fungerar så bra.

Denna gång valde jag att gå dit för att jag inte mått bra, visst ...som småbarnsförälder har man sömnbrist och kort tålamod vissa dagar, men jag har varit otroligt lättstressad vilket har gått ut över både maken och sonen. Jag tror att alla föräldrar höjer rösten ibland, men jag tyckte det blev för ofta och jag lät stressen gå ut över mig själv på ett sådan sätt att jag for väldigt illa. För att skydda familjen skadade jag mig själv och det fungerar inte i längden.

Så .... nu har vi kunnat konstatera att jag har för höga stressnivåer och viss nedstämdhet, men inte alarmerande dåligt.

Jag har kört på lite förmycket utan att tänka efter, eftersom jag ändå gått igenom en del senaste åren och förmodligen inte gett mig själv tid, så har jag bara byggt på detta.

Jag lider av ett STORT "duktiga flickan" komplex och gör saker för andra i första hand och har glömt bort mig själv och vad jag vill. Enda gången jag känner att jag är en bra människa är när jag gör saker för andra.

Känns det igen ?

Jag tror detta är ngt ganska många lider av.

För att förenkla det hela försöker vi vara så perfekta och bra hela tiden att det tröttar ut oss, dessutom försöker vi hinna med allt idag, vi surfar samtidigt som vi kollar på TV och pratar med familjen i soffan, det är en stor källa till stress det med !

Så mitt lilla råd till er idag är den hemläxa som jag har fått...

- Försök göra en sak i taget, koncentrera er på en sak åt gången

-Tänk efter innan ni tar ett beslut:

Är detta något jag KAN göra? Något jag VILL göra ? Något jag BÖR göra ?

EX. Jag KAN baka, jag VILL baka, men med tanke på att jag bara har 1 timme innan jag ska hämta på förskolan BÖR jag baka och riskera stress?

Jag får lära mig av katterna ... de verkar nästan aldrig stressade

Det slog mig igår, när en av mina finaste vänner skickade ett litet uppmuntrande kort från andra sidan oceanen (du är så otroligt omtänksam) hur förbaskat ensam jag faktiskt känner mig. Konstigt nog har jag inte riktigt tänkt på det innan .... saker/livet har bara rullat på.

Jag insåg dock att de senaste 6 veckorna har jag träffat TVÅ vänner ...detta var dessutom samtidigt och jag hade Emil med mig. Förrutom den kontakten är den enda vuxenkontakt jag haft med förskolepersonal när jag hämtar / lämnar, personal i butiker och de intervjuer jag varit på.

Jag har ju inget jobb eller annan aktivitet där jag träffar vuxna....

Det är tur att jag har min familj, er och mina vänner via sociala medier, annars hade jag väl blivit som en av de där pensionärerna som står och pratar med ICA-kassörskan en kvart....

Det kan vara ensamt att vara mammaledig,

men det är steget ensammare att vara arbetslös småbarnsmamma....

Igår mådde jag skräp på kvällen, hostade en massa, hostan sitter i men har varit ytterpytte bättre idag.

Jag drömmer om att bli frisk nu ....

Det är bra att drömma sig bort, att ha drömmar.

Själv drömmer jag ju om att bli frisk ....

Ha ha , nej lite större är drömmarna, som ett jobb och ett lite större hus.

Sedan finns de ännu större drömmarna om café, egen butik eller att få resa till alla länder man drömmer sig bort till, jag har ju några länder kvar på min bucketlist.

Har dock turen att ha rest en del redan som... (se kategori ------> )

Man sitter ju ändå och hoppas i smyg att den där rätta lottoraden ska trilla in, för i vår familj spelar vi på lotto varje vecka, vi har ett rullande schema på en månad där varje familj har en månad var.

Hade vi vunnit pengar nu hade nog prio ett varit att hitta ett större hus och att resa.

Det är viktigt dock att inte hänga upp sig för mycket på drömmar, iaf inte att bygga upp sin förväntade lycka på dem. Det jag menar är att vissa människor bygger upp hela scenarior i huvudet där de tänker att "om det bara var så här", eller "om jag bara vann pengar", så skulle jag vara lycklig.

Du måste stanna upp och ta till vara på "här och nu" , du måste fånga dagen och våga vara lycklig med det du har, hitta sakerna i vardagen, just nu, som gör dig lycklig.

Låter du lyckan bero på luftslott, så blir du nog inte lycklig ens när dina drömmar slår in, för då drömmer du istället om nästa sak.

Vad drömmer ni om ?

Vad gör er lyckliga i vardagen ?

Lite vardags-lycka för mig

...förlåt .... recept ?

Naturligtvis... det hade jag också velat ha på denna snuskigt goda vardagslycka!

Hör hittar du det !

Veckan som var tog jag det ganska lugnt, vi skippade tillochmed babysimmet igår och tog en lång promenad istället, väldigt mycket mer rogivande för själen.

Jag behövde lite ro, jag fick nämligen skriva ett adjö i helgen.

En kär vän till familjen lever nu på lånad tid och jag kommer inte ha möjlighet att träffa honom innan han förmodligen går bort.  Det kändes väldigt "fattigt" att skriva de sista orden via ett meddelande på facebook, men ibland har man inget val. Försökte bara skriva hur mycket han betytt för mig i mitt liv och under min uppväxt. Det är väldigt svårt att sammanfatta något sådant, men jag försökte och det kändes väldigt bra att skriva, att få tala om hur fin han är som person och säga tack.

Tänk på det... att alltid ta chansen att säga tack och hejdå.

Instagram ... ja jag är en instagram-nerd, jag kollar alldeles för mycket i min telefon egentligen och då är jag ÄNDÅ väldigt mycket bättre än endel jag känner då jag lägger ifrån mig den när jag träffar vänner och släkt.

Men det var inte det jag skulle prata om, vill ni läsa kloka ord om detta kan ni läsa detta inlägget av Fnulan.

Det jag vill prata om idag är vad alla människor som följer instagramkonton,bloggar och facebook faktiskt tar in, de subjektiva budskapen!

Det är ändå så att VÄLDIGT många konton på instagram, (speciellt "kända" mammor), visar upp vackra välstädade hem, uppkädda coola ungar, vackra leenden och perfekta kakor.

Jag kan också bli inspirerad av sådana bilder, men när man bara ser sådana foton står det mig upp i halsen tillslut !!!

För även om vi vet att ingen är perfekt, så ger detta flöde av perfekta foton oss ändå ett subjektivtbudskap om hur det SKA vara. Vi vill ha det rena perfekta hemmet (okej rent hem var viktigt för mig även innan SM-tiden (SocialaMedia...vad trodde du ?)), vi vill ha coola ungar i coola ekologiska kläder som leker med superpedagogiska leksaker samtidigt som mamma gör de perfekta cupcakesen i bakgrunden.

Detta är ju något som också gäller foton på oss själva... alltid från en bra vinkel även "fulkorten" är vinklade och redigerade med något fluffigt fint filter, så vi ser lagom fula ut.

Så ... snälla ni ...

Visa gärna inspirerande foton, men våga visa lite verklighet ibland också. Ni vill väl inte själva att era barn ska växa upp med en påhittad bild av vad verkligheten är !!

Om man vill vara med på en utmaning och har instagram, ladda upp ett foto med #verkligvardag

Så här ser det oftast ut hemma hos oss, katthår överallt och mysbyxor!

....Och denna bild lade jag ut häromdagen på instagram (Missvivi81)

Det tog emot, men jag fick massa bra respons, väger lika mycket på dessa foton,

men det är olika vinklar, olika ljus och så självklart lite mer naket till höger.

Jag tror vi måste våga visa lite mer av verkligheten ibland,

jag tycker man har ett ansvar som bloggare/instagrammare att inte bidra för mycket till den felaktiga bild av perfektion som samhället vill tvinga på oss !  

För att du har det svårt just nu innebär inte det att jag har det lätt....

Jag tror många kan känna igen sig i detta ,,,,

Vet med mig själv att jag har svårt att be om hjälp och att jag ofta inte tycker det jag går igenom eller har gått igenom inte är "så farligt" eftersom det alltid finns det som har det värre.

Jag försöker alltid finnas där för mina vänner när jag kan, men ibland finns inte orken, speciellt när man håller på att drunknar själv. Jag kan bara hoppas att människor som behöver mig har förståelse för detta (vilken nog de flesta har), men ibland kan man faktiskt få känslan av att vissa tänker att man inte borde klaga....

MEN VET NI .... vi har alla rätt att klaga ibland, livet kan vara tufft även när det inte är överdjävligt. Man ska så klart inte fastna i det, men att ha en period där man bara måste bita ihop, överleva och äta choklad ... det är okej !

Just nu hade jag behövt mängder av choklad och ännu mer sömn....

Jag önskar alla föräldrar kunde reagera i princip så här

när deras barn berättar något stort och jobbigt  ....