Being happy doesn't mean that everything is perfect...
It means that you've decided to look beyond the imperfections.

(Hittade detta underbara citat hos Johanna)

Jag kan bli riktigt trött på männsikor som aldrig tar något eget ansvar, det är alltid någon annans fel och är det inte någon annans fel så finns det någon annan ursäkt.

Folk som skickar in sina papper till a-kassan för sent blir arga när de får vänta på pengar.

Folk som kör bil och inte tar hänsyn till högerregel blir arga om de nästan krockar "för på denna vägen brukar ju ingen ta hänsyn till den regeln"

Folk som säger dumma saker på fyllan & skyller på spriten.

Folk som slänger ut 11åringar och skyller på biljettregler....

Ja det finns som sagt många exempel och jag blir så trött på sådana människor!

Det är ju faktiskt så att alla människor har brister, alla gör vi fel, men det verkar vara lättare att erkänna sina brister än sina fel.

 Varför ? 

Det är faktiskt lättare att be om ursäkt än att lägga tid på att hitta på en dålig sådan.

Själv brukar jag tvärtom lägga för mycket tid på att analysera vad jag har gjort för fel & jag ber ofta om ursäkt för småsaker och det är naturligtvis inte heller bra. Det är svårt att hitta den där gyllende medelvägen.

Men jag är hellre en person som ber om ursäkt en gång för mycket än

en person som beter sig som om de aldrig gör något fel!

Med tanke på boken jag tipsade er om har jag tänkt tillbaka lite , jag vet lite hur det känns att få mattan undanryckt, att falla, att det tar slut utan en riktig förklaring och att känna sig bortbytt.

Det finns ett speciellt minne jag tänker på som jag skrev för dryg två år sedan, något som hände för ca 9 år sedan.

Jag gick på överskottsenergi, jag hade varit uppe hela natten och städat efter avslutningspuben jag varit ansvarig för. Gud vad roligt vi hade haft, men jösses vad mycket det var att städa, det hade tagit hela natten.

Han hade lovat att träffa mig här på perrongen, var någonstanns var han!!!

Tåget går ju när som helst!!!

Jag kände hur adrenalinet pumpade i mina ådror, ni vet hur det är när man gått utan sömn i över ett dygn, man kan verkligen känna vågorna av energi och adrenalin som pumpar. Fan också, jag måste ta detta tåget, i värsta fall får han väl skicka sakerna eller köra ned med dem

Han visste ju vilken tid tåget går. Han visste också att jag var tvungen att jobba sista dagen i stockholm.... sista dagen ....

Jag tog med mig den väska jag hade och min kasse med studentoverallen och gick på tåget, jag ville hem, jag kunde inte vänta längre.

När jag hittat min plats ringer han, det var i sista sekund. Han springer på tåget lämnar av två väskor , tre kassar och ....en korg???

- Jag ville ge dig ngt, lite frukt på resan och en avskedspresent, du får honom,

det var du som ville ha honom mest....

"Honom" var ett gosedjur vi tjafsat om, vi ville båda "ha vårdnaden"... 

Det är bråttom, tåget går snart, vi känner både av stressen.

Vi tittar på varandra och det slå till i magen, det är sista gången på länge vi ses, det är sista gången vi ses som par, nästa gång är det bara för att hämta det i lägenheten jag inte får med mig nu ...  det som kännts så overkligt blir plötsligt så påtagligt.

Vi, nej JAG gjorde slut för två veckor sedan, vi fortsatte bo ihop de sista veckorna och vårt förhållande har konstigt nog aldrig varit bättre.

Det känns som vi varit så nära, så förälskade igen och nu klipps bandet av så tvärt, så plötsligt....        

Mina väskor och kassar ligger spridda på sätena runt omkring , vi ger varandra en snabb kram och ett vemodigt leende, sedan måste han gå av, tåget har nästan börjat rulla...

När tåget börjat gå hör jag en liten röst ...

- Är det din kasse?

Det är kassen med overallen, den skulle han egentligen tagit med och förvarat åt mig. Det är då det brister, då kommer de, tröttheten, smärtan.... isikten och jag får inte fram ngt annat svar än tusen tårar.

Det var den värsta tågresan i mitt liv.

Sommaren efter detta var en sommar full av tårar och försök att dränka minnen, en massa frågor, men aldrig några riktiga svar.

Det var en sommar då jag lärde mig att stå upp för mig själv, jag fick tillslut ett löfte av honom, det löfte man helst av allt vill ha av den man älskar, men min självbevarelsedrift var större än min längtan.

Jag kom på att jag älskade mig själv mer !

Jag grät i morse, jag grät när jag såg nyheterna och fick höra om det hemska som har hänt i Norge. Jag grät för att människan kan vara så fruktansvärd, en ensam man har orsakat samma förödelse som krig gör, det är så fruktansvärt.

Många frågar sig varför och hur man hade kunnat förhindra det, för mig är det svaret enkelt.

Varför - Hat & sjukdom, endast en riktigt sjuk person kan göra något sådant här och hans motivering måste vara djupt hat.

Hur förhindrar man - kan man det ?

Visst kan vi ändra vapenlagar och helt plötsligt låter det ju inte så illa att regeringen undersöker folk på nätet, men i slutändan kan vi inte skydda oss mot ondska. Den kommer alltid finnas och det enda vi kan försöka göra är att motverka den.

Jag säger (som så ofta förrut) att mer resurser behövs till barn & ungdomar, vi måste fånga upp de trasiga och sjuka innan de skadar sin omgivning. 

Nu har bland annat Sverige krävt en rapport av facebook där de vill veta hur de hanterar användarnas personuppgifter.

Visst är väl det bra om detta blir dokumenterat, men jag vet inte hur stor skillnad det gör för oss användare.

Jag har spärrat så mycket jag kan på facebook, visst hittar man mig, men om du inte är kompis med mig kan du inte komma in på min sida & se foton osv.

Här på denna bloggen försöker jag tänka på att aldrig skriva mitt fullständiga namn eller vart jag bor, foton finns det ju däremot en hel del.

Det är dock egentligen inga problem för de som orkar och kan att lista ut vem jag är och vart jag bor. Det finns otroligt mycket information om människor på nätet idag.

Jag anser att man lurar sig själv om man tror att man är anonym och detta gör att iaf jag är lite försiktig med vad jag skriver ibland. Man behöver ju inte basunera ut "nu lämnar vi huset obevakat i flera veckor" eller "här är en bild på "Sara Bengtsson"".

Jag älskar verkligen att blogga även om jag gör det mer & mindre i vissa perioder. Jag inser att jag kanske inte är helt "skyddad", men jag gör mitt bästa för att inte skylta med vem & var jag är. Hur lätt som helst ska inte mina arbetskamrater och ex. hitta mig.   

Hur känner ni själva inför era bloggar och er offentligthet ?