MissVivis synvinklar

Inlägg publicerade under kategorin Filosofier & funderingar

Av Vivi - 17 juli 2016 12:00

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här).

Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll.

Jag har ingen sympati för de människor som via rader på internet tycker sig kunna kritisera och ösa ur sig elakheter. Det finns värre troll än de Staffan råkat ut för (fråga Sara Larsson t.ex.) men de är illa nog.

 

När det då kommer till flyktingfrågan...

Det är så lätt att prata om "dom", en grupp människor vi har åsikter om, men egentligen inte har så mycket att göra med. Ni kanske ser dem på stan (eller iaf ser männsikor som ni antar är flyktingar/nyanlända) ni läser om dem i tidningen eller har hört något som någon har sagt, få av er kommer nära dessa människor.

 

Jag har ibland möjlighet att i mitt jobb komma nära, men även jag tänker i termer "vi och dem".

Det är dock viktigt att se människorna i folkmasssan, att se individerna, först då kommer du märka att det inte finns ett vi och ett dem, först då kommer du märka att "dem" är precis som vi.

De har samma drömmar, samma förhoppningar, samma önskan och de tar till samma metoder att nå dem som vi själva hade gjort. Det finns positiva, negativa, arga, underbara, fantastiska människor. Skillnaden är att nästan alla har gått igenom långt mycket fler svårigheter än du och jag.

Till de troll som skriver...  ja vet ni det finns sådana som ni också ....riktiga skitstövlar !!!! ... det är bara det att endel av dem faktiskt har en mycket bättre anledning att bete sig så än vad ni har.  

 

 

 

 

 

 

 



Av Vivi - 3 maj 2016 21:15

Stockholmare är dryga och otrevliga, skåningar tröga och norrlänningar alltid trevliga.

Tjejen i kassan på ICA är outbildad, killen med luvtröjan uppfälld en gangster och 75åringen framför dig i kön kommer ta lång tid på sig i kassan....  eller hur är det ?

 

Fördomar kommer av att vi kategoriserar människor och intryck, detta för att lättare kunna hantera vår omgivning. Oftast när vi träffar en person för första gången får vi ett intryck och utifrån det väljer vi hur vi ska bete oss. Du beter dig ju inte likadant när du går in i rummet på en arbetsintervju för första gången jämfört med när du kommer hem till en vän.

 

Fördomar är något jag ofta diskuterar med människor och jag anser att ALLA männsikor har dem.

Man pratar ofta om fördomar som något dåligt, men så länge du faktiskt inte dömer människor utifrån dina fördommar blir det inte ett problem. Det är farligare att säga att du inte har några, då tillhör du förmodligen kategorin människor som inte vet om att du har fördomar och då är det lätt att döma männsikor på förhand.

 

Det är ju inte bara negativa fördomar vi har, vi kan ibland tänka positiva saker om en person första gången vi träffar dem. Själv har jag ibland en tendens att tro att alla homosexuella män är utåtriktade och trevliga tillexempel.

  

Det viktiga är att vi som sagt försöker vara medvetna om de fördomar vi har och jobbar med dem. Att vara försiktig och ta en liten omväg när du möter ett killgäng när du går ensam från krogen kan vara att vara försiktig, men att sedan komma hem och tala om att du mötte ett gäng skitungar/ligister på vägen hem utan att de gjort något är att dömma på förhand.

 

Själv har jag råkat ut för en hel del fördomar, som kvinna, som snygg partytjej, som blond, som svensk, som arbetslös m.m m.m.   

Vilka fördomar har ni råkat ut för och vilka har ni ???

 

Samma tjej, men bemötandet på dessa två hade varit olika

(Lite beroende på sitution så klart)

   

 

Av Vivi - 27 april 2016 20:00

 

Ska jag berätta en hemlighet... DET FINNS INGA PERFEKTA FÖRÄLDRAR !!

 

Blir lite trött på uttrycket att "du är perfekt förälder till just ditt barn", nej snälla VAR inte det.

Barn ska inte behöva nå upp till ett perfekt ideal, de ska få veta att alla människor har brister och gör misstag och det är okej, det är hur man hanterar sina misstag som är det viktiga.

Man få bli arg, man få vara trött efter 2 års sömnbrist, man får bli stressad ibland.

Jag har höjt rösten mot Emil vid tillfällen då det inte varit riktigt befogat, bara för att jag varit så otroligt trött. När jag dock har insett detta har jag kramat om, bett om ursäkt och förklarat.

 

Det är klart det inte är okej att stå och skrika på sitt barn stup i kvarten och tro att allt är okej med en ursökt, men vi brister ibland som föräldrar, vi ÄR inte perfekta människor. 

Jag följer väldigt få "kändis-bloggare" eller "kändis-instagrammare" för att det kryper i mig när jag bara ser "perfekta" hem, med "perfekt" leende människor. Det känns inte äkta!

Jag tror dessutom att detta är något som blivit lite av ett "problem" i dagens samhälle. Alla foton och intryck tar vi till oss och många gånger blir de omedvetna krav.

Visst kan vita perfekta inredningsbilder ge mig inspiration, men jag vill se något mer och gärna en dammtuss eller lite skit i hörnen.

 

    

 

Gör era barn tjänsten att vara mänskliga.

VISA att ingen är perfekt för det rimmar dåligt att säga att det är okej att göra misstag men aldrig begå eller erkänna dem själv.

Det är nog ingen slump att ungdomar har mer ångest än någonsin, vem kan nå upp till bilden av att vara:

25 åring med bra jobb, partner, hus/lägenhet, vara förälder, ekologiskätande, cupacakebakande, partydansande, välberest, bloggande, återbrukande supermänniska !!

 

Åtminstone lite suddig, felvikt filt och pappershög i bakgrunden på denna tårtbakerskan

 

Av Vivi - 6 april 2016 21:11

Ja den där "pausen"

Det finns så många faktorer.... så här kommer ett sådant där otroligt avskalat och ärligt inlägg.

 

Jag jobbade och trivdes, blev gravid och när jag kunde tro på att allt skulle gå bra denna gång så var jag en lycklig och harmonisk mamma. Detta höll i sig ungefär tills jag slutade amma och gick från mammaledig till arbetslös.

Det hände något, något med kombinationen extrem sömnbrist (ja småbarnsföräldrar sover dåligt, men vi sov nog lite sämre än många), hormonförändringar pga ammningen och att jag faktiskt blev just arbetslös.

 

Jag var helt slutkörd och pågränsen till en utmattningsdepression, jag hängde knappt ihop vissa dagar, jag hade tillochfrån ingen livslust och ångestattacker/stressattacker. Hade otroligt dåligt samvete över att jag inte var den syster, vän, fru och framförallt mamma som jag ville vara, som jag brukade vara.

Jag har först nu insett hur olik jag måste varit mig själv.

 

 

 

Första förändringen kom när jag blev timanställd i en sjukhusväxel. Underbara kollegor och ett roligt jobb, men jag var redan slutkörd när jag började och att köra igång en timanställning med en liten som sover dåligt och både dag/natt- och helgpass, ja det slet otroligt mycket på mig.

Det värsta var ändå att aldrig riktigt känna att man var ledig, att man måste ta de pass man blev erbjuden för att både visa framfötterna och även för att ekonomiskt klara de perioder man inte fick så många pass.

 

Sedan kom detta jobbet....

Ett jobb jag först var tveksam till som nu visat sig vara det bästa beslut jag tagit. Jag trivs så otroligt bra, jag har fasta tider, en underbar chef, superbra kollegor och får MASSOR av beröm.

Visst... jag pendlar 1½ h/dag sammanlagt, men det är det värt och snart byter vi lokaler, då blir det lite närmre.

Vi håller dessutom på att sälja vårt hus och hoppas hitta ett hus närmare min nya arbetsplats!

Det är väl en liten summering....

 

Timanställningar borde ses över, både dem, projektanställningar och bemanning sliter ut människor i onödan och kostar mer än de smakar. Bra som kortsiktiga lösningar, men ärligt talat är de sällan kortsiktiga, de flesta har de anställningsvillkoren i flera år !

Fy fasen !

 

KRAM på er alla fina !!!

 

 

 


Av Vivi - 3 augusti 2015 14:26

Det delas så mycket på facebook...

Man delar artiklar, foton, efterlysningar m.m m.m

Jag delar också, speciellt roliga Minions citat, efterlysningar på gosedjur, Missing peoples inlägg m.fl MEN jag försöker också tänka lite på vad jag delar.


Ibland kommer det ut foton/bilder på gärningsmän som ska ha gjort olika saker, allt från grova brott till mindre företeelser... dock är detta ofta inlägg från privatpersoner och då drar jag öronen åt mig lite.

Självklart förstår jag personen som blivit utsatt, jag hade kanske gjort samma sak, 

MEN om jag inte KÄNNER personen som lagt ut detta foto och denna historia så delar jag helst inte, 

hur vet jag att den är sann ??

Det är dessutom så att personen som lägger ut detta foto lägger ut sin version på vad som hänt,

du får aldrig den andra!


Anledningen till att jag tar upp detta nu är för att det cirkulerar ett foto på facebook där ett par ungdomar försöker bränna en Pride-flagga.

Självklart är detta fruktansvärt illa gjort och faktiskt ett hat-brott, MEN....de ser ut att vara väldigt unga.

Det gör det inte okej, men istället för att alla ska bli uthängda på Facebook med foto med allt vad det kan innebära kanske man skulle hanterat situationen annorlunda.

Kanske skulle personen som såg detta kunnat ingripa direkt och tillsammans med andra pratat med ungdomarna, de hade också kunnat filma och polisanmäla det, men inte sprida det.


Jag vill understyka att jag inte tycker beteendet är okej, men tycker man ska vara lite källkritisk och tänka på att om man hjälper till att hänga ut personer kan detta påverka inte bara personen utan dens familj m.fl

Det kan bli ett högt straff och även oskyldiga kan få betala.


Så va lite källkritiska, tänk till en extra gång innan ni länkar och delar om det verkligen är värt det.

Tänk om det var någon du kände på fotot?


Det är inte alltid man vet hela historien bakom fotot....

 


Av Vivi - 28 juli 2015 11:15

Trivs du med ditt jobb ?

Om inte kan det ju bero på sysslorna, chefen, medarbetarna. Ja det finns många faktorer och de flesta som inte trivs slutar eller i värsta fall blir sjukskrivna.

Tänk dig att ändå behöva gå dit varje vardag? Tänk om du varje dag blir kränkt, nedvärderad och utfryst?! 


Detta är faktiskt verkligenheten för 60 000 barn och ungdomar, varje dag!

Undersökningar har visat att fortfarande i dagens samhälle blir 7% av alla barn mobbade i skolan. 

Jag skäms över att vi inte har kommit längre.


Jag blev aldrig mobbad som barn, inte i mina ögon iaf, men jag fick dock höra nästan varje dag att jag var ful, jag blev retad, förlöjligad och det hände att en kille ibland försökte gå till angrepp fysiskt.

Det som gjorde att jag ändå mådde relativt bra var mina vänner, bra lärare och en stöttande familj som satte ned foten när det höll på att gå för långt. 

...men visst sätter det spår.

Det tog långt tid för mig att förstå att jag inte var en ful ankunge.

Det tog ännu längre tid för mig att förstå att andra inte har rätt att trycka ned mig, bryta ned mig.

Att mitt värde inte ligger i att göra andra nöjda, ja det jobbar jag fortfarande med.  


Den "fula ankungen",  vid foto i mitten hade jag problemhy,

men det var innan dess jag var retad som mest.
      


Tänk då på alla som inte har ett supportsystem eller som inte vågar berätta....

Det är INTE okej att det är så här, det är inte okej att varje vardag är en otrygghet för så många. Ju mer vi låter detta fortgå i skolorna, ju fler problem kommer vi få i framtiden med trasiga männsikor som behöver vård eller som tar ut sin ilska/besvikelse på samhället.

Satsar vi nu sparar vi för framtiden!!


  


Av Vivi - 13 juni 2015 12:00

Ni som följt mig och vissa som känner mig vet att detta året har varit tufft för mig.

Jag har inte mått bra alls, kännt mig lättstressad och helt slutkörd.

Jag har gått till psykolog, mycket för att bli en bättre mamma... eller iaf bli mindre stressad. Många dagar har jag inte haft något tålamod alls med Emil och det har ofta slutit med att jag skrikit, gråtit och ibland tom skadat mig själv för att få utlopp för stressen.


Det har kännts otroligt pinsamt, för det har kännts som om jag inte klarade av något som alla andra verkar tycka vara det bästa i världen, att vara mamma. Jag har ju faktiskt inte gått igenom något traumatiskt som gjort att jag hamnat här heller.

... .... eller ja...

Jag HAR ju gått igenom en del senaste åren med familjemedlemar på sjukhus, dödsfall, missfall, katter, jobb m.m och kanske är en del av problemet att jag inte tar det jobbiga när det kommer utan skjuter upp det och sticker huvudet i sanden.

Hursom.....


Jag har nu jobbat i två veckor och känner (konstigt nog) att det ändå är lättare att vara mamma nu än när jag var arbetslös! Jag tror inte man alltid tänker på vad det kan göra för en människa att hamna utanför systemet ... att inte ha dagliga kontakten med studie- eller arbetskamrater. Att inte hittat någon mammagrupp eller liknande att umgås med regelbundet.

Trots att jag är tröttare har jag en ny energi. Visst kan jag fortfarande vara trött, bli irriterad osv, men det är på ett helt annat plan.


Tror flera mammor, speciellt de som faktiskt är arbetslös eller varit mammalediga väldigt länge utan ett bra kontaktnät, eventuellt känner igen sig i detta.

Det är bara inte något man pratat om.


Goa unge, jag värderar vår tid tillsammans mycket mer nu !

 

 

Av Vivi - 7 juni 2015 19:15

I helgen kommenterade jag denna artikel i Metro som handlade om en tjej som poserar med håriga ben, jäklar vilket liv det blev.

Jag blir lika förvånad varje gång detta ämne tas upp hur vissa människor kan vara så hatiska mot något som är helt naturligt. Det finns många fina kommentarer också, men bland de negativa kommentarerna är det huvudsakligen tre saker som tas upp:


1) Att det är vidrigt och äckligt med kroppbehåring.

Först och främst, som min mamma sa till mig som barn, har du inget snällt att säga håll det för dig själv.

Att ha rätten att tycka som du vill är inte samma sak som att ha rätten att vräka ur sig elaka saker om människor som gör något du inte gillar.

Kan också vara bra att vara medveten om anledningen till att många tycker illa om kroppshår (oftast handlar detta bara om hår på KVINNOR) den är att några "Nissar" bestämde för flera år sedan att något så naturligt som kroppsbehåring som alla människor haft i flera hundra år var opassande. De finns ju dessutom flera företag som tjänar MYCKET pengar på att framställa den perfekta kvinnan med lena rakade ben.

Naturligtvis finns det även mycket riktad reklam angående män också, renrakat ansikte och bröst, men de har ändå lite fler alternativ än oss känns det som....


Inte ben, men mycket talade ändå *fniss*

 


2) Varför ska hon hyllas för att hon visar håriga ben?

I dagens media drunkar vi i bantningstips, dieter, sminktips, tusen åter tusen vägar till vad just DU ska göra för att se bra ut, bli omtyckt, vara lyckad.

Vi behöver lyfta fram människor som går emot allt detta, som faktiskt väljer att stå emot och framförallt vågar gå sin egen väg. Det handlar om att vi behöver lyfta fram det "udda" för att få något vi desperat behöver i skönhetsvärlden.... VARIATION !!!

Och vi behöver faktiskt öppna ögonen när samhället har styrt in oss på att något helt naturligt som hår, rynkor, hängiga bröst, celluliter är något man ska skämmas över !!


3) Jäkla feminister

Så fort det har med kroppsbehåring att göra är det alltid ett par "Nissar" som drar paralleller med feminism. Senast jag kollade upp vad feminism stod för så stod det inget om att man måste vara hårig. Feminism står däremot för att vi ALLA ska få se ut som vi vill och vara de vi är. Vill vi vara naturliga ska vi få vara det utan att behöva skämmas och vill vi raka benen, samma sak.

Jag tror dock även här att man ändå bör vara medveten om att anledningen till att man började raka benen är pågrund av de där "Nissarna" som tjänar pengar och bestämde något fånigt för ett par 10-tals år sedan.


Här har ni några av de mest lysande kommentarerna på konversationen...

   


Till sist vill jag avsluta med att säga :

Jag är en hårig feminist som rakar både ben & bikinilinje... ibland.

Älskar känslan av att krypa ned i nybäddad säng med nyrakade ben,

MEN ... jag hade aldrig börjat raka om inte samhället talat om för mig

att det var något alla gjorde och borde göra för att bli omtyckt.

 Summan av kardemumman är som i många av mina inlägg....

Det är faktiskt funktion före utseende som är viktigt!

     

Lite mer om MissVivi


Kontakt:
missvivi@hotmail.se

Veckans tips

Bloggträff 7 Maj i Skåne !!

   

FACEBOOK

Instagram

30 besvarade frågor

Kategorier

Hitta i bloggen

Bloggisar

Roligheter

Bloggar jag läser

Något jag brinner för...

Stöd frisk och Fri, föreningen mot ätstörningar

SMS

Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.

 

Här har jag varit

För ett år sedan.....

Arkiv

Hitta recept

Matbloggstoppen

Köp en recension

Köp en recension på min blogg på blogvertiser.se

Ragga besökare

Skapa flashcards