MissVivis synvinklar

Inlägg publicerade under kategorin Minnen

Av Vivi - 31 maj 2010 14:00

Kommer ni ihåg när man var liten,

när man gick i skolan och man alltid jämförde sig & sitt

med klasskompisarna och skolgården kunde eka av:

"min pappa är starkare än din pappa"

"min syster är smartare..."

"min mamma är bäst..."

Men vet ni ...jag tycker faktiskt fortfarande att min pappa är starkast, min syster smartast & min mamma ÄR bäst

 

Så i sann morsdagsanda, till dig mamma:

 

Min mamma har alltid funnits där för mig,

trots att hon jobbat heltid & mer därtill.

  Hon har varit min klippa!

Hon har funnits där för att förhindra mobbing,

för att skjutsa hem mig från tonårsfesterna,

för att torka mina tårar när mitt hjärta blivit krossat

och för att få mig må bra när jag behöver det som mest. 

 

Min mamma är en person som vågar satsa helhjärtat,

som är otroligt intelligent utan att bete sig överlägset.

Hon har ett stort hjärta och ger så mycket av sig själv

att det knappt blir ngt kvar till henne själv.

Jag beundrar henne så otroligt mycket för att hon är

modig, klok, tålmodig, generös och ambitiös.

 

Framför allt är hon min stora inspiratonskälla!

Jag älskar dig mamma!

 

 

Jag har ingen bild på min mamma

så det får bli det fotot där jag är som mest lik henne.  

   

 

 

 

 

ANNONS
Av Vivi - 25 maj 2010 10:38

Jag hade hoppats på mer tid, jag hade hoppats på ditt löfte.

Jag hoppades att tiden skulle vara snäll nog

att låta dig hålla ditt löfte,

du lovade att vara med på mitt bröllop.

 

Sedan jag var liten ville jag dansa med mästaren på vals,

i vacker brudklänning skulle dansa först med min man,

sedan med min stiliga far

och sedan skulle mästaren, min stolta morfar,

komma och svepa mig över golvet.

Det var en dröm som brast den dagen du gick bort.

 

Jag vet att du har det bättre nu, jag vet att du inte har ont.

Jag tror även du kommer finnas där på min bröllopsdag,

jag kommer se dig i mina morbröders ögon,

min mammas leende & känna dig i mitt hjärta.

Ditt tomrum kommer fyllas av kärleken vi har

för dig och även för varandra.

Men jag kommer ändå sörja att vi inte får dansa vals.

 

(Hoppas låten hörs ordentligt)

 




ANNONS
Av Vivi - 24 maj 2010 15:15

Det var ett tag sedan jag skrev om ett minne....

Jag har skrivit ngt likande, men blev lite inspirerad av Nemis stripp och Zandras kommentar.

Det finns många "fula ankungar" därute som kommer bli så otroligt vackra svanar och jag hoppas de snabbt inser att elaka kommentarer säger mer om den som ger kommentaren än den som får den!

Själv känner jag att jag lärt mig ngt av att gå från ankunge till svan, det har gett mig många positiva egenskaper och jag väljer som vuxen att fokusera på dem, dessutom har jag fått vad få ankungar fått... jag har fått en ursäkt!

 

Det började i lågstadiet, det började med en lärarinna som tydligt visade sitt ogillande och att det var okej att hacka på "den fula ankungen".

Hon/den som inte riktigt var som alla andra, som inte var uppväxt på samma ställe, hade för stort ordförråd och var bortskämd med uppmärksamhet.

 

I mellanstadiet blev hon mullig, det togs till vara på av de som bestämt sig för att ge henne öknamn, att få henne att må lika dålig som de själva eller av de som bara hängde på...

I högstadiet kom promblemhyn & nu trodde hon på vad de sa,

att hon var de tre F:en :  Finnig, fet & ful !

Det var i högstadiet som hon bytte skola,

ja hon bytte t.o.m kust från öst till väst.

Däremot satt öknamnen kvar, det dåliga självförtroendet &

den skeva spegelbilden.

Men efter ett år på västkusten började hon bli utbjuden, hon hade sin första pojkvän, hon fick helt plötsligt uppmärksamhet & t.o.m komplimanger.

 

Det tog långtid för den fula ankungen att inse att hon förvandlats till svan, ibland har hon fortfarande svårt att förstå det.

Det krävdes att hon slutade lyssna på andra, speciellt de som inte ville henne väl och att hon slutade bry sig om vad andra tyckte om henne.

 

Den fula ankungen!

        

Av Vivi - 30 april 2010 11:15


Det skär i hjärtan när du gråter

Jag vill så gärna trösta, vara den starka...

Samtidigt finns det inte någon gång jag är så vilsen som då.

Jag avskyr den känslan för jag vill inte att du ska vara den starka,

jag vill att du ska kunna gråta i min famn som jag så ofta gråtit i din.

Och jag finns här!

Jag kommer hålla din hand, krama om dig,

låta dina tårar blöta ned min tröja,

jag kommer sörja med dig

Jag förstår vidden av din smärta för en del av den är min.


  


Det går inte att undgå att se tillbaka och ångra.

Önska att man kunde ändra saker, haft mer tid,

önskat att jag kände honom bättre.

Jag fick aldrig den möjligheten.

Men det jag fick var ändå tillräckligt,

tillräckligt för att jag skulle älska honom.

Jag kommer sakna hans energi

Hans beslutsamhet

Hans envishet

Hans doft

 

  

 

Jag älskar dig morfar & hoppas att du får ro nu

att dina plågor är borta och du befinner dig någon stanns

där bara lycka och kärlek existerar!

 





Av Vivi - 16 april 2010 12:56


Det är med tårar i ögonen jag sitter och tittar på bilderna,

på det som är förändrat men ändå känns igen.

Visst var det där jag brukade bada,

visst var det den kiosken jag köpte glass i....

 

Det var över 10 år sedan jag var där, så många minnen som var glömda och undanskuffade som så lätt bubblar upp till ytan igen

när jag ser fotografier, läser namn, känner igen restauranger....

Jag saknar det så att det gör ont, jag var inte beredd på den känslan...

Jag trodde inte det betydde så mycket för mig,

trodde inte mina rötter fanns där längre,

att de var uppdragna för länge sedan,

men kanske hade jag fel....

 

Jag blir lyrisk när jag ser en stuga som faktiskt ser ut att hyras ut av min gamla mellanstadielärare, han som alltid var så snäll...

Undrar om han kommer ihåg mig än, jag minns så tydligt honom.

Jag minns gullvivor, isdammar i hästhagarna, varma mular,

doften av gösel och doften av Äpplen,

ljudet av havet och ljudet av en sprakande brasa,

känslan av halm & hö under fötterna.

 

En dag ska jag återvända!

Jag ska cykla på de stigar jag brukade rida på.

Jag ska köpa fisk från hamnen som vi alltid spenderade

sommardagarna vid.

Jag ska handla i den lilla butiken där kassörskan kunde allas namn.

Jag ska bada i samma vatten, känna samma sand mellan tårna & låta samma solvarma klippor värma min kropp!

 

  

 

 

 


Av Vivi - 5 februari 2010 08:51

Vi hade inte kännt varandra i många veckor när vi bestämde oss

för att åka iväg....

Jag hade jobbat 150% hela sommaren,

jag tänkte åka och han var också sugen på att resa.

Så trots att vi bara kännt varandra i 6 veckor

stack vi iväg på en charterresa till Turkiet.

Idag förstår jag knappt hur jag vågade...

Det hade kunnat innebära slutet på oss lika väl som början...

Jag var helt slut efter att ha jobbat så mycket så jag var inte alltid på humör att umgås 24 timmar om dygnet

och hitta på saker med en kille jag kännt i 6 veckor.

 

Det var dock en underbar resa!

Vår kärlek växte sig starkare och jag tror att många av mina murar rasade under den veckan vi spenderade tillsammans.

Den semestern kommer alltid vara speciell för mig !

 

Nu när vintern är så lång och kallt längtar jag extra mycket tillbaka till solen!

Här är lite bilder från den underbara resan!

 

Underbara Alanya

 

 

Kristallklart vatten!

    


Titta vad långt hår jag hade!

 


Hamam

  


Vi åt ofta på Calles place!

Se så smal jag var!


Kärlek för drygt 4½ år sedan!!!  

  

Av Vivi - 18 december 2009 10:15

Det blir ett minnesinlägg idag ...ett högst personligt sådant!

Ibland har jag haft funderingar på att skriva en liten novell, kanske en liten bok om mina upplevelser denna period, de är så många ungdomar som går igenom samma sak som jag gjorde.

Idag ser jag de positiva bieffekterna av mina deprissioner, dåliga självförtroende m.m de har gjort mig starkare och mer lyhörd.



Det började tidigt, redan på Öland...kanske när var 12-13år. Jag kallade mig de tre F:en , Ful, Fet & Finnig. De fanns många som höll med, det blev en liten ramsa jag kunde höra då och då när jag gick i korridorerna.

 

När jag var 14 år flyttade vi till Halmstad, jag slapp ramsan, men hyn blev värre med ålder, den var mitt storta komplex. I försök att täcka upp för att mitt ansikte var så fult så fick jag en lättare ätstörning, men väldigt lätt. Jag skulle åtmindstone vara smal och ha en eftertraktad kropp om allt annat såg förjävligt ut.

 

I gymnasiet började jag ha dagar då jag vägrade gå till skolan, jag stod inte ut med att folk skulle se mig, monstret, och min hemska hy, finnar jag inte kunde gömma under lager av smink. När jag gick i skolan var det med sänkt huvud, jag mötte aldrig någons blick, jag följde barns sätt att tänka:

"ser jag inte dem ser de inte mig".

 

Det fanns även så mycket annat i mitt privatliv som gjorde att jag gled djupare och djupare ned i en depression. Jag vet att jag inte tyckte att det värsta var de klösande, rivande, nattsvarta djupen av ångest jag hamnade i, det var tomheten efteråt, apatin, bristen på känslor överhuvudtaget, den skrämde mig.

 

Tillslut tog en förtvivlad mor med mig till en hudläkare han tog en titt på mig och skrev ut de starkaste de hade, Roacutan. (Om det verkligen var värt att äta det antibiotikat i slutändan är en annan historia.)

Hyn blev dock bättre, sakta växte självförtroendet i takt med att finnarna försvann. Jag hade fortfarande problem med depressioner, men det blev iaf bättre.

Det tog flera år för mig att börja möta männsikors blick igen, jag är faktiskt inte riktigt där ännu.

 

Idag är min hy inte perfekt, men inte i närheten av de stora problem jag har haft. Fortfarande är det den som kan ge mig sämst självförtroende vad det gäller mitt utseende, men jag har distans till mitt utseende på ett bättre sätt nu.


me  

 



Av Vivi - 16 december 2009 15:35

Tänkte på det där med minnen, visst kommer de oftare vid jul ?

Vid jul tänker jag oftare på personer i mitt liv som har försvunnit ur det,

men lämnat en skugga kvar...

De som skänkt mig glädje, de som gett mig sorg och de som alltid fanns där.

De finns folk jag tappat bort, folk jag önskar att jag kunde hitta och se hur de mår.


Jag är ingen poet, men ibland trillar små rader ur mig, ett litet virrvarr som ändå betyder något iaf för mig. 

  


Du står på gatan, snön dalar, musik i bakgrunden.

Det hugger till, tiden försvinner

Hjärtat stannar en stund då minnen fladdrar runt i kroppen,

runt i magen, nuddar vid hjärtat, upp och hälsar på förståndet,

för att sedan rasa ned i tårna

 

De var en musikslinga, en doft, en leksak i skyltfönstret,

en rygg du kände igen som gick förbi...

Kanske klamrar minnet sig kvar vid hjärtat, river och sliter det?

Folk runt omkring dig finns inte längre, bara frågor

Var det han?

Var är hon?

Hur har han det?

Skulle hon känna igen mig?

 

Du är aldrig beredd på att möta dina minnen

De kommer oftast plötsligt

De stannar sällan

Men känslan du fick är kvar

Som ett eko från förr


/Missvivi



Angelique vacker



Lite mer om MissVivi


Kontakt:
missvivi@hotmail.se

Veckans tips

Bloggträff 7 Maj i Skåne !!

   

FACEBOOK

Instagram

30 besvarade frågor

Kategorier

Hitta i bloggen

Bloggisar

Roligheter

Bloggar jag läser

Något jag brinner för...

Stöd frisk och Fri, föreningen mot ätstörningar

SMS

Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.

 

Här har jag varit

För ett år sedan.....

Arkiv

Hitta recept

Matbloggstoppen

Köp en recension

Köp en recension på min blogg på blogvertiser.se

Ragga besökare

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se