MissVivis synvinklar

Inlägg publicerade under kategorin Minnen

Av Vivi - 12 februari 2011 10:00

Det jag saknar just nu i mitt i liv är ett tryggt och trevlig jobb!

Förrutom det så är jag faktiskt ganska nöjd, eller t.o.m väldigt nöjd.

 

Vad det gäller saknad så är det något som kommer och går i mitt fall, det är minnen, stunder, människor och djur från förr som jag kan önska att jag fick uppleva eller träffa igen.

 

Jag saknar naturligtvis min morfar ganska ofta eftersom jag förlorade honom nyligen.

Jag kan sakna mina hästar & mina katter från Öland, sakna hästarnas gnäggande när man kom in i stallet eller katternas härlig sovhögar.

Jag kan sakna att ligga vaken på min födelsedagsmorgon och lyssna efter stöket nedifrån köket.

Jag kan sakna åskvädren på Öland då hela familjen samlades i soffan och mamma lagade varm choklad på vedspisen.

Jag kan sakna känslan av varm sand mellan tårna.

Jag kan sakna känslan jag ibland hade på dansgolvet då jag kände mig så otroligt levande & full av självfötroende.

Jag kan sakna kunderna och mitt gamla jobb i klockbutiken.

 

Saknad!

  



ANNONS
Av Vivi - 27 januari 2011 11:00

Jag har tänkt länge och väl på vilket ögonblick jag skulle välja och eftersom det förra var ganska dramastisk så tror jag vi satsar på ett lite roligare denna gången...

 

Jag och mina vänner & kollegor i kåren hade precis kommit fram till Snö6.

Snö6 är en studentkamp mellan olika högskolor i sverige, man har olika lekar i snön och tävlar mot varandra och ja... ofast är något starkare än saft iblandat, som tex grenen "100 meter rötjut" där man springer 100meter och ska på den sträckan tömma en dunk med rödvin, inte själv förstås!   

Hursom...

 

Vi hade precis kommit fram och vi kom lite sent eftersom vi hade haft en lång resväg, vi fick kasta in våra grejjer i en sovsal och sedan direkt rusa iväg till invigningsfesten.

Invigningsfesten hölls på en lokal pub och det fanns även civilister där ("normala" människor utan färgglada overaller på sig).

 

På denna pub festade vi och hade roligt och jag träffade en kille som jag tyckte var väldigt snygg (förlåt älskling).

Det blev så att jag satt och pratade väldigt mycket med han & hans kompisar och när puben stängde märkte jag att mina kollegor hade åkt allihopa och jag hade inte en aning om vart vårat övernattningställe låg.

"Snyggingen" erbjöd sin naturligtvis snabbt att jag kunde sova över hos honom och jag tackade tacksamt ja för att gå omkring i 20 minus och leta

var inget alternativ.

Snygging nämde att han dessutom hade ordnat skjuts hem....

Skjutsen kom och det visade sig att det var han pappa, hans döva pappa!

 

Ett par problem utstod:

1) Killen var definitivt yngre än vad jag trott från början, inte militärhögskola utan snarare lumpen ...

2) Där står jag med min "ovve" utan en chans att själv förklara vad jag gör där och varför jag följer med hans son hem.

Jag kan tala om att jag vred mig av förlägenhet när vi kommer hem till dem och jag ser hur hans pappa förvånat tittar på mig när han inser att jag ska sova över.... för det verkade snygging glömt att nämna....

Det är nog ett av de absolut pinsammaste ögonblicken i mitt liv !

 

Här kommer lite underbara nostalgi bilder från min tid på högskolan i Sthlm!

Den obligatoriska ovven, alla våra tema-pubar vi hade där vi klädde ut oss

och bilder från snö6.

 

Jag älskade mina gubbkepsar

 

 

Me and my toys...

    

 

En cool nörd ??

  

 

Japp, det är jag utklädd till surfkille !

  

 

Barn, pröva inte detta hemma !

    

 

Hela min underkropp var lilafärgad efter skumpartyt

  

 

100m rötjut!

 

 

Vi vann!  ...tror jag.  

 

Jag sitter längst ned till vänster.  

 

    

 

 

ANNONS
Av Vivi - 20 januari 2011 10:00

Jag och mitt dåliga minne....

Det låter nog lite tråkigt, men jag kan inte komma ihåg att jag någonsin gjort något speciellt på en födelsedag.

Nog har jag firats, jag har fått fina paket, jag har haft trevligt, men det har aldrig varit någon födelsedag som "stuckit ut" från de andra...

Ibland kan känna mig lite ledsen över det, att man hade velat ha gjort något särskilt på sin 18 årsdag eller 20 årsdag, men jag väl själv valt att inte göra så stor grej av det.

 

Jag tror min blivande födelsedag kommer nog bli den mest minnesvärda.

För det första har jag tagit ledigt från jobbet, bara det är stort för mig och så har jag bokat in en dag på SPA med min mamma & syster. På kvällen blir det middag på en av familjens favorit restauranger.

Sedan blir det middag med vänner på lördagen, det bästa är att den tisslas och tassslas en del om den där middagen & även om jag inte alltid erkänner det så älskar jag överraskningar!!

 

Jag känner att jag den kvällen verkligen vill känna mig vacker, att jag är:

"30 and fabolous"  på äkta SATC-manér.

Denna födelsedagen vill jag minnas!

 

"Du blir aldrig lika ung som du är idag"

  

 

 

Av Vivi - 18 januari 2011 10:00

Jag minns det som igår... eller kanske inte!

Min första kyss fick jag när jag var 15 år och jag vet inte direkt hur romantiskt det var, det var väldigt .... 15 år   

 

Efter att jag hade konfimerat mig så började jag träffa min konfirmationsledare (ta det lugnt, han var bara två år äldre). Han spelade gitarr, hade page och jag tyckte han var jättesöt. Var som var ännu mer förvånande var att han verkade tycka att jag var söt!! (Min självbild var på den tiden ovanligt sned, jag var kanske inte tuffaste bruden i stan, men söt var jag faktiskt.)

 

Jag kommer inte riktigt ihåg hur det kom sig, men mr K (alltså min  f.d konfirmationsledare), min bästis och jag var hemma hos mig och min bästis gjorde allt i sin makt för att få ihop oss.

Vet att hon tillslut satte sig utanför mitt rum & läste för att lämna oss ifred och sedan klagade hon högljutt på att tidningen hon läste var såååå tråkig, kunde vi inte ta och få ihop det någongång.   

Först när hon gett upp och åkt hem och vi var ensamma kvar i mitt rum så fick jag min första kyss.

 

Jag minns hur nervös jag var och hur snurrig i huvudet jag blev av spänningen. Det var en bra första kyss, Mr K var mycket bättre än en del killar jag kysste efter honom. Vi var bara tillsammans någon månad, menjag är glad att det var han som gav mig min första kyss!

 

..Men den här killen kysser mig så det känns ända ned i tårna !

  

 

 

 

 

Av Vivi - 8 januari 2011 23:30

Livet är fullt utan minnesvärda ögonblick, för mig är ett ögonblick en kort stund som rymmer mycket känslor och jag har fler ögonblick sparande i mitt minne än dagar.

 Denna strippen som ni såg igår passar ju bra in !

  

 

Om jag nu skulle ta och välja ett av dem... Jag tror det får bli om en ganska dramatisk händelse jag faktiskt inte berättat för er om...

Det var för några år sedan, jag och min make var sambos och bodde i en lägenhet inne i stan, det var en härlig lägenhet även om den hade sina fel och brister.

Vi hade bott ihop i ungefär 1år och vi hade precis köpt vår första bil.

 

Jag jobbade i butik & sålde klockor på dagarna & ungefär 1 gång i veckan jobbade jag som black jack dealer. Detta ögonblick skedde sent en lördags natt...

Jag hade precis slutat jobba på ett av våra finare ställen som låg en bit från stan, klockan var nog runt 03.30-03.45 när min mobil ringde.

Det var min sambo, han brukade aldrig ringa så sent och jag var rätt trött och grinig efter en kväll med ovanligt många jobbiga spelare. Han lät så lugn när han sa:

"Hej älskling! Duuuuu, jag sitter på torget vid porten, utomhus!

Vi har ekavuerats typ, jag har Athena med mig. Det brinner i grannhuset."

 

Jag vet att min första tanke var "gud vad jobbigt, jag ska ju upp & jobba i morgon".

Jag vet att jag beklagade mig för min arbetskollega när han skjutsade mig in till stan. Om man bor över en nattklubb och en restaurang så är det ju ganska livat.

Jag var övertygad om att denna lilla brand förmodligen hade med restaurangen att göra, jag hoppades verkligen allt skulle vara uppklarat då vi kom in till stan.

 

Det ögonblick jag kommer ihåg är när när min arbetskollega svänger av för att släppa av mig. Han skulle släppa av mig på ett torg som ligger ett halvt kvarter bakom vårat hyreshus (det är alltså en stor byggnad emellan) och jag ser höga lågor som slår upp bakom byggnaden, precis där vårt hyreshus är.

Det kändes verkligen som om hjärtat föll ned i magen & jag blev lätt illamående.

Jag hade verkligen inte förstått att det var en "riktigt" brand det handlade om.

Jag kommer inte ihåg om jag sa hejdå till min kollega, men jag vet att jag rusade till det torg som mina make sa att han satt vid. 

Jag vet hur lättad jag var över att se honom sitta där lite eländig med kattburen i knät.

 

Vi hade tur, vår lägenhet blev nästan inte alls skadad trots att branden var ganska omfattande och var vägg i vägg med oss, men tack och lov för rejäla gamla stenhus!

Vår bil däremot... 

Av alla bilar som kunde stått på vår innegård var det bara två som stod där den kvällen, tyvärr var det de två nyaste bilarna. Både vi & vår granne hade bara hunnit ha dom i en månad, men det är ju därför man har försäkring!

Det kunde varit mycket värre !

 

Grannhuset där det brann

 

 

Vår bil, omfattande plåtskador & skadade vindrutor,

inte värt att laga enligt försäkringsbolaget, det blev en ny bil.

       

Av Vivi - 2 januari 2011 14:30

Vilken är egentligen ens första kärlek ?

Är det mannen/pojken du säger "jag älskar dig" till första gången eller bara din första förälskelse ? Jag väljer nog att berätta om min första förälskelse.

 

Min allra första kärlek var en stilig kille som var ett år äldre än mig och kom från Sri Lanka. Han bodde brevid min mormor & morfar och vi träffades när jag var fem år. Eftersom han bodde i Växjö och jag på Öland så fick vi ha ett "distansförhållande",  jag vet att vi ibland skickade brev till varandra och jag har sparat två små "kärleksbrev" som jag fått av honom.

Jag tyckte vi var "ihop" tills jag blev 9 år, ett fyraårigt förhållande innan man fyll 10 år är ju inte dåligt!   

 

Det som kanske är lite ovanligt med denna historien är att den inte slutade här.

 Vi tappade kontakten och såg inte varandra på flera år, men en dag fick jag för mig att höra av mig.

Jag tror jag var 16 år när jag lade ett litet brev i hans brevlåda, det var inget speciellt brev egentligen, jag bara undrade vad han gjorde nu för tiden och om han skulle vara intresserad av att ta en fika någon gång.

Han hörde faktiskt av sig och vi bestämde oss för att träffas hemma hos honom, precis som när vi var små.

Det var en väldigt blyg och nervös sextonårig flicka som knackade på hans hus kan jag lova, jag var nog modigare när jag var fem!   

 

Kvällen vi spenderade ihop var väldigt speciell och jag har nog aldrig riktigt upplevt något liknande.

Det var väldigt nervöst i början, men vi hade väldigt lätt för att prata trots att det gått så många år och jag var inte hemma hos mormor och morfar förrän klockan fem på morgonen!!  Mycket busigt för att vara Vivi 16 år.

När vi skulle säga hejdå på morgonen följde han mig till dörren och där på hans trappa fick jag en av mina första kyssar (tyvärr inte den första, det hade varit mer romantiskt).

 

 

Tyvärr blev det inte mer romantiskt eller speciellt än så, vi höll kontakten och träffades några gånger, men det blev inte mer än så.

Jag kommer ändå alltid minnas Henrik med värme och han kommer alltid ha en liten speciell plats i mitt hjärta eftersom han var min första kärlek.

  

 

 

 

Av Vivi - 31 december 2010 10:00

Jag skrev ett sådant här inlägg 2009 (läs det inlägget här

och tänkte att det kunde bli en tradition av det.

Att lära sig av livet är bland det viktigaste vi kan göra !

 

Detta lärde jag mig under 2010:

 

- Livet kan vara bräckligt, ta din tid med de du älskar

- Döden behöver inte vara skrämmande utan tas ibland emot med tacksamhet

- Kärlek övervinner det mesta

- Hur stark och omtänksam min make är

- Att din inställning till livet är det som påverkar det mest

- Att man behöver mycket tid & pengar när man planerar bröllop

- Att allt som innehåller ordet "bröllop" är dyrt

- Att rosévin och jag bör gå skilda vägar...

- Att Tequila varierar väldigt mycket i smak

- Att jag har tur i kärlek & vänskap

- Att jag kan bara jag bestämmer mig

- Att du inte åstakommer särskilt mycket på att oroa dig över saker du ej kan påverka

 

Vad har ni lärt er under 2010 ?

 

Tillslut ... "lite" foton som sammanfattar 2010

 

      

                   

               

                   

                                               

 

Av Vivi - 12 december 2010 10:00

Skrivet för ca ett år sedan ....


Det blir ett minnesinlägg idag ...ett högst personligt sådant!

Ibland har jag haft funderingar på att skriva en liten novell, kanske en liten bok om mina upplevelser denna period, de är så många ungdomar som går igenom samma sak som jag gjorde.

Idag ser jag de positiva bieffekterna av mina deprissioner, dåliga självförtroende m.m de har gjort mig starkare och mer lyhörd.



Det började tidigt, redan på Öland...kanske när var 12-13år. Jag kallade mig de tre F:en , Ful, Fet & Finnig. De fanns många som höll med, det blev en liten ramsa jag kunde höra då och då när jag gick i korridorerna.

 

När jag var 14 år flyttade vi till Halmstad, jag slapp ramsan, men hyn blev värre med ålder, den var mitt storta komplex. I försök att täcka upp för att mitt ansikte var så fult så fick jag en lättare ätstörning, men väldigt lätt. Jag skulle åtmindstone vara smal och ha en eftertraktad kropp om allt annat såg förjävligt ut.

 

I gymnasiet började jag ha dagar då jag vägrade gå till skolan, jag stod inte ut med att folk skulle se mig, monstret, och min hemska hy, finnar jag inte kunde gömma under lager av smink. När jag gick i skolan var det med sänkt huvud, jag mötte aldrig någons blick, jag följde barns sätt att tänka:

"ser jag inte dem ser de inte mig".

 

Det fanns även så mycket annat i mitt privatliv som gjorde att jag gled djupare och djupare ned i en depression. Jag vet att jag inte tyckte att det värsta var de klösande, rivande, nattsvarta djupen av ångest jag hamnade i, det var tomheten efteråt, apatin, bristen på känslor överhuvudtaget, den skrämde mig.

 

Tillslut tog en förtvivlad mor med mig till en hudläkare han tog en titt på mig och skrev ut de starkaste de hade, Roacutan. (Om det verkligen var värt att äta det antibiotikat i slutändan är en annan historia.)

Hyn blev dock bättre, sakta växte självförtroendet i takt med att finnarna försvann. Jag hade fortfarande problem med depressioner, men det blev iaf bättre.

Det tog flera år för mig att börja möta männsikors blick igen, jag är faktiskt inte riktigt där ännu.

 

Idag är min hy inte perfekt, men inte i närheten av de stora problem jag har haft. Fortfarande är det den som kan ge mig sämst självförtroende vad det gäller mitt utseende, men jag har distans till mitt utseende på ett bättre sätt nu.


me  

Lite mer om MissVivi


Kontakt:
missvivi@hotmail.se

Veckans tips

Bloggträff 7 Maj i Skåne !!

   

FACEBOOK

Instagram

30 besvarade frågor

Kategorier

Hitta i bloggen

Bloggisar

Roligheter

Bloggar jag läser

Något jag brinner för...

Stöd frisk och Fri, föreningen mot ätstörningar

SMS

Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.

 

Här har jag varit

För ett år sedan.....

Arkiv

Hitta recept

Matbloggstoppen

Köp en recension

Köp en recension på min blogg på blogvertiser.se

Ragga besökare

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se