Med tanke på boken jag tipsade er om har jag tänkt tillbaka lite , jag vet lite hur det känns att få mattan undanryckt, att falla, att det tar slut utan en riktig förklaring och att känna sig bortbytt.

Det finns ett speciellt minne jag tänker på som jag skrev för dryg två år sedan, något som hände för ca 9 år sedan.

Jag gick på överskottsenergi, jag hade varit uppe hela natten och städat efter avslutningspuben jag varit ansvarig för. Gud vad roligt vi hade haft, men jösses vad mycket det var att städa, det hade tagit hela natten.

Han hade lovat att träffa mig här på perrongen, var någonstanns var han!!!

Tåget går ju när som helst!!!

Jag kände hur adrenalinet pumpade i mina ådror, ni vet hur det är när man gått utan sömn i över ett dygn, man kan verkligen känna vågorna av energi och adrenalin som pumpar. Fan också, jag måste ta detta tåget, i värsta fall får han väl skicka sakerna eller köra ned med dem

Han visste ju vilken tid tåget går. Han visste också att jag var tvungen att jobba sista dagen i stockholm.... sista dagen ....

Jag tog med mig den väska jag hade och min kasse med studentoverallen och gick på tåget, jag ville hem, jag kunde inte vänta längre.

När jag hittat min plats ringer han, det var i sista sekund. Han springer på tåget lämnar av två väskor , tre kassar och ....en korg???

- Jag ville ge dig ngt, lite frukt på resan och en avskedspresent, du får honom,

det var du som ville ha honom mest....

"Honom" var ett gosedjur vi tjafsat om, vi ville båda "ha vårdnaden"... 

Det är bråttom, tåget går snart, vi känner både av stressen.

Vi tittar på varandra och det slå till i magen, det är sista gången på länge vi ses, det är sista gången vi ses som par, nästa gång är det bara för att hämta det i lägenheten jag inte får med mig nu ...  det som kännts så overkligt blir plötsligt så påtagligt.

Vi, nej JAG gjorde slut för två veckor sedan, vi fortsatte bo ihop de sista veckorna och vårt förhållande har konstigt nog aldrig varit bättre.

Det känns som vi varit så nära, så förälskade igen och nu klipps bandet av så tvärt, så plötsligt....        

Mina väskor och kassar ligger spridda på sätena runt omkring , vi ger varandra en snabb kram och ett vemodigt leende, sedan måste han gå av, tåget har nästan börjat rulla...

När tåget börjat gå hör jag en liten röst ...

- Är det din kasse?

Det är kassen med overallen, den skulle han egentligen tagit med och förvarat åt mig. Det är då det brister, då kommer de, tröttheten, smärtan.... isikten och jag får inte fram ngt annat svar än tusen tårar.

Det var den värsta tågresan i mitt liv.

Sommaren efter detta var en sommar full av tårar och försök att dränka minnen, en massa frågor, men aldrig några riktiga svar.

Det var en sommar då jag lärde mig att stå upp för mig själv, jag fick tillslut ett löfte av honom, det löfte man helst av allt vill ha av den man älskar, men min självbevarelsedrift var större än min längtan.

Jag kom på att jag älskade mig själv mer !

Det är inte så ofta jag tänker på dig längre, men jag har inte slutat.

Jag gjorde det nog oftare förr,

men det händer att jag googlar ditt namn i hopp om att hitta rätt.

Jag ser ditt namn, men inte ditt ansikte. 

Hur ser en blond rufsig tio-åring ut nästan 20 år senare när han blivit man?

Jag ser mycket av dig i min systerson.

Kunskapstörsten, de stora frågande ögonen,

ändå är det otrolig skillnad mellan er.

Dina ögon var ofta fulla av oro & osäkerhet medan min systerson,

med sin trygga uppväxt, bara har ögon fulla av kärlek och nyfikenhet.

Jag hoppas & tror att du mår bra,

jag tror att du växte upp och skaffade dig familj och ett bra jobb.

Jag hörde någon stanns att du hade blivit sjöman, som min pappa.

Förutom min älskade lillasyster som jag tackolov har kontakt med,

så är du den jag kan sakna mest, den jag inte riktigt kan släppa.

Jag kan fortfarande sakna min taniga, söta och lite smått osäkra

extralillebror.

Jag var oftast en förnuftig 20åring

Jag gjorde alltid mitt bästa

Jag lyssnade på mina föräldrars råd

Jag var en duktig festfixare och organisatör

Jag försökte alltid finnas där för de som behövde mig

 Jag kunde räkna de gånger jag blivit för full på en hand

"Den gamla goda tiden"   

Ibland dock... speciellt när man var ute,

helst när jag stod på dansgolvet och dansade till en favoritlåt

då kunde det hända att jag kände mig ... fri !

När man kända att inget var omöjligt, att man var vacker & vild.

Ibland önskar man att man verkligen kunde släppa alla hämningar

och bara vara lite galen .....

Skrivet för drygt ett år sedan....

Det var ett tag sedan jag skrev om ett minne....

Jag har skrivit ngt likande, men blev lite inspirerad av Nemis stripp och Zandras kommentar.

Det finns många "fula ankungar" därute som kommer bli så otroligt vackra svanar och jag hoppas de snabbt inser att elaka kommentarer säger mer om den som ger kommentaren än den som får den!

Själv känner jag att jag lärt mig ngt av att gå från ankunge till svan, det har gett mig många positiva egenskaper och jag väljer som vuxen att fokusera på dem, dessutom har jag fått vad få ankungar fått... jag har fått en ursäkt!

Det började i lågstadiet, det började med en lärarinna som tydligt visade sitt ogillande och att det var okej att hacka på "den fula ankungen".

Hon/den som inte riktigt var som alla andra, som inte var uppväxt på samma ställe, hade för stort ordförråd och var bortskämd med uppmärksamhet.

I mellanstadiet blev hon mullig, det togs till vara på av de som bestämt sig för att ge henne öknamn, att få henne att må lika dålig som de själva eller av de som bara hängde på...

I högstadiet kom promblemhyn & nu trodde hon på vad de sa,

att hon var de tre F:en :  Finnig, fet & ful !

Det var i högstadiet som hon bytte skola,

ja hon bytte t.o.m kust från öst till väst.

Däremot satt öknamnen kvar, det dåliga självförtroendet &

den skeva spegelbilden.

Men efter ett år på västkusten började hon bli utbjuden, hon hade sin första pojkvän, hon fick helt plötsligt uppmärksamhet & t.o.m komplimanger.

Det tog långtid för den fula ankungen att inse att hon förvandlats till svan, ibland har hon fortfarande svårt att förstå det.

Det krävdes att hon slutade lyssna på andra, speciellt de som inte ville henne väl och att hon slutade bry sig om vad andra tyckte om henne.

Den fula ankungen!

Idag är det ett år sedan du gick bort min älskade morfar.

Jag önskar fortfarande att du kunde fått leva lite till 

och fått dansa med mig på mitt bröllop som du lovade. 

Jag är däremot glad att du och mormor är tillsammans nu

och att ni inte längre har ont.

När jag hör denna låten tänker jag alltid på dig.

Varning lång inlägg, Missvivi är arg !   

Det pågår en artikelserie i AB, en granskning av Sveriges skolor och idag läste jag att på flera skolor får eleverna bara 20 min. på sig att äta lunch.

Jag blir så ledsen när jag läser något sådant och jag tycker det helt enkelt är förjävligt (ursäkta språket).

Jag brukar inte skylla på varken skolor eller lärare när det är problem, men i detta fallet är det helt klart skolorna som inte tar sitt ansvar!

Barnen ska på 20 min. hinna köa, hämta maten, hitta sittplats och äta, det innebär mycket stress i en redan stressig miljö, för skolmatsalen är ofta en av skolans stressigaste miljöer !!!

För mig var skolmatseln den värsta platsen på hela skolan.

Man var orolig att man inte skulle få plats brevid sina vänner och

ofta var det öppna planlösningar vilket gjorde att det var högljutt och stökigt.

Skolmatsalen är även en av de ställen mobbing ofta förekommer.

Har du någon form av ätstörning eller bara tycker du borde bli lite smalare (vilket tyvärr säkert 80% av alla unga tjejer tycker) så är det väldigt jobbigt att äta inför "okända" killar & tjejer i din egen ålder.

Jag upplevde det ofta som att männsikor stirrade på mig när jag åt.

I gymnasiet gick detta så långt att jag helt enkelt slutade äta skollunch.

Jag brukade ta med en risifrutti till skolan och ibland köpte jag någon liten godisbit som jag tydligen tyckte räckte som lunch...

Jag tycker verkligen det är för jäkligt att vissa skolor inte inser vilken känslig punkt skollunchen är och att det faktiskt är så att en stressad lunchmiljö kan leda till ätstörningar !!

Vad har ni själva för upplevelser av skollunchen ? 

Idag är en sådan dag då jag längtar lite extra efter sol och värme. Jag kan verkligen inte förstå att det bara är 2,5 månader sedan vi var i Mexico, det känns som evigheter sedan!

Det är dessutom bara 2,5 månader kvar tills vi ska på våran familjeresa till Turkiet, men det känns också som en evighet....

Oj oj ...vad skulle man inte ge för sol, sand mellan tårna,

varma nätter och ljumma brisar just nu !

*Drömma*

*Sakna*