MissVivis synvinklar

Inlägg publicerade under kategorin Minnen

Av Vivi - 18 april 2009 15:26

Vart var jag nu ... detta var fortsättningen på två andra inlägg (läs inlägg ett här och inlägg två här, tvåan är viktig att ni läser innan detta)

Det är som sagt personligt, trasigt, vasst och ömtåligt...


Den där killen, han jag borde hållit mig borta ifrån var som sagt glad att jag var hemma, han ville att vi skulel vara ihop. Jag blev ihop med killen, killen som tog utan att fråga, som inte slutade när man bad honom.

Idag har jag svårt att förstå hur jag kunde fortsätta träffa honom. Killen som stod för så mycket jag var emot, jag var nog ganska trasig...

Killen hade under våra tidigare möten/perioder alltid pratat om familj, han ville bli en ung pappa, han hade till och med sagt att jag var som gjord för att skaffa barn, blond, arisk , bra höfter... ungefär som han pratade om ett avelsto, ett år senare sa han inte så mycket...

Jag fick bestämma, jag fick välja , det var iof det enda rätta han gjorde, lät mig välja utan att påverka.


Jag valde, eller det kändes inte ens som ett val... jag ville inte växa upp ännu. Jag hade inget att erbjuda, han var inte den jag ville ha som far till ett barn, jag visste ju att han egentligen inte var en bra person. Det finns människor i värre situationer än min som väljer barnet, jag valde mig själv. Jag var inte redo, den dagen jag skulle bli mamma hade ännu inte kommit, jag ville vara mer stabil och ge barnet en hel förälder inte en halv.


Jag var längre gången än vad jag hade trott, världen snurrade, jag kände mig som en otroligt dålig människa. De på kvinnomottagningen tyckte inte det, men jag var 11 veckor gången, det var tvunget att bli operation.

Dagen innan operationen ringde killen mig, han som nu var min pojkvän, han behövde tid, han hade känslor kvar för en f.d., han ville vara ensam... Han ringde dagen innan....


 Efter detta var jag trasigare än någonsin, jag upptäckte att de vänner jag stöttat som jag trodde mig kunna luta mig på inte fanns där. Det var tur att jag hade min familj, min underbara syster, min mor, mina starka klippor som skulle stå emot alla mina stormar.

Jag ångrade aldrig mitt beslut och komemr aldrig ångra det.

Det var lättare för mig att ta mig igenom än jag trodde, det var faktiskt sveken från de runt omkring som gjorde mig mest illa.

Killen träffade jag en månad senare, det var då jag verkligen insåg vilken person han var och kom ihåg allt han hade sagt och gjort, saker jag förträngt...


Jag lovar att fortsätta denna historien, för det finns en bit till, en bit som är mycket roligare att höra om, minnet om hur jag fick min hämnd! :)

ANNONS
Av Vivi - 17 april 2009 13:22

Detta är en fortsättning på ett annat minne som ni som följer mig nyligen kan ha läst om, detta är inte lika vackert, inte lika lyckligt.



Utbildningen var slut och de varma timmar man kunde stjäla i mexico, nu skulle vi vidare. Jag fick började arbeta på QE2, precis som jag ville för där skulle min vännina utbilda sig. Jag hade haft jätte kul men det skulle bli skönt att träffa henne. Det visade sig att min vän aldrig mönstrade på, hon insåg så fort hon satte foten i South Hampton att detta inte var för henne, lite tråkigt men jag klarade mig. Självständig, stark, ut på nya äventyr! Över Atlanten och vidare...


Två dagar tog det innan vi kunde mönstra på QE2, vi hade hur roligt som helst i South Hampton, en stad jag gärna hade återvändt till.

Dagen vi mönstrade på började med en livräddningsövning, i en kall bassäng, det var kallt ute, vi var genomfrusna efter promenaden till hamnen och trötta. På fartyget hade de ingen koll, de trodde vi skulle komma en dag senare, vi fick iaf varsin hytt tilldelade oss , man bodde två och två, jag hamnade med en polsk tjej. De hade inga lakan till sängen eftersom de trodde vi skulle komma nästkommande dag, det var kallt i hytten, full blås på ACn.

Jag blev naturligtvis sjuk, man får inte vara sjuk på en båt, jag fick en halvdag ledigt för att kurera mig, jag sov i 12 timmar.

Dagen efter var jag rätt eländig men det var bara att börja jobba, skeppet var inte som jag trodde, det var i väldigt dåligt skick, blev så besviken!

Mina arbetskamrater var underbara, de visade mig en massa trix och vart man kunde ta sådana där chokladbitar man lägger på kudden, mums!

Jag blev inte bättre, mådde jätteilla, jag som inte var sjösjuk en enda gång i Mexico, levde nästan bara på kuddchoklad.


Fyra dagar gick, vi låg i köpenhamn, sedan skulle vi därifrån till NY, jag fick panik. Jag ringde min älskade mor som tyckte jag var smått tossig, jag ville hem. Hon tyckte jag skulle kämpa lite till, vad var det med mig, jag brukade inte ge upp så lätt... jag FICK panik. Efter långa diskussioner om hälsa, kontrakt, bryta kontrakt och deras brustna löften så åkte jag hem.

Misslyckande...


Hemma mådde jag inte bättre...började tänka, började räkna ...men så kunde det väl inte vara ..måste bara vara all stress???!!!

Det var sant, tydligt och klart kom ett litet kryss upp i den lilla rutan.

Hur hade detta gått till, jag hade ju varit försiktig? Eller jag sak vara ärlig, jag hade varit ganska försiktig... tillräckligt för att det inte skulle bli så här iaf!


Jag pratade med killen som jag träffat innan jag åkte ut på sjön, en kille som var allt annat än bra för mig men jag inte kunde låta bli.

Killen som jag träffade två dagar innan vi åkte och dess för innan iten sett på ett år. Killen jag inte kunde låta bli, killen som sa att han ville att jag skulle höra av mig så fort jag kom i land igen även om det var 6 mån. senare. Han var glad att jag var hemma igen, han hade funderat, jag var den han ville ha..han hade saknat mig...

Jag undrade hur länge till han skulle känna så, jag hade ju ngt ganska viktigt att ta upp med honom... 


Detta får räcka för idag...  fortsättning följer som de säger...


Fortsättningen är ganska stark och väldigt personligt, jag ger er en bit av mig själv som endast de närmaste vet om, var rädd om den biten.

Vill ni ändå skälla på mig eller tycker jag är en dålig männsika , då får det stå för er, tänker inte ge mig in i en diskussion om rätt och fel, jag tänker inte försvara mig.

ANNONS
Av Vivi - 16 april 2009 15:36

Hur länge sedan var det nu, jag tror det var 03/04 ngn gång ...

Jag och min kompis Matilda hade klarat intervjuerna och skulle på utbildning för Cunard-rederiet... ut på båt som stewardesses! Vi kom inte samma grupp tyvärr, jag gick först tre veckor och sedan skulle hon gå tre veckor .... Jag hamnade påett av carnival sensations skepp ...


Guuud vad solen stekte, vi hade en hel timmes rast tills nästa lektions tillfälle och vi hade kastat oss över personalens soldäck.


-Amanda, shouldn´t you use som sunsceenlotion, you will burn!

- It´s ok ...it´s only for an hour...


Oj vad bränd den bleka engelskan blev bara på den timman, hon fick solsting och smörjas in med aloe vera varje timma.

Kvällarna & nätterna var nästan bäst, då vissta man att man hade flera timmar till man var tvungen att gå upp till nästa lektion, vi gick uppp runt 05.30, men vem behövde sova, vem kunde sova!!

Peronalbaren var alltid full utav folk, bartendern gillade mig jag fick alltid jätte goda och väääldigt billiga margaritas av honom...


-Hi ....

-Hi Darling, you look good to night, one frozen margarita coming up!


Ibland blev det en corona på personaldäcket istället, tittandes upp på stjärnorna, vi blev alltid lika hänförda...ingen stanns fanns land, horisonten borta, bara ett oändligt mörker med massa blinkande stjärnor. Vi drack nästan varje kväll, inte konstigt att det finns så mycket alkoholister bland båtpersonal på stora fartyg.

När vi var i land i Mexico, Cozumel, så brukade vi ha några timmar på kvällen där vi kunde gå på den lilla puben i hamnen, det blev rena discoteket med all personal och den höga musiken, ett tak men bara väggar kring baren, den ljumma karibiska luften strömmandes in för att ge lite svalka när vi dansade skjortan av engelskorna.


Philip, den snygga fransmanne jag hade en fling med...

Amanda, den underbart galna engelskan

Linn, den enda svenskan förrutom mig

Den äckliga mansgrisiga läraren vi hade (var så taskigt mot mig i klassen och berättade på fyllan att det avr för att han var attraherad av mig och inte ville de andra skulle förstå det och tro att han gav mig fördelar)

Brandon , kanadensaren, det var en kväll/natt att minnas, kärlek vid första ögonkastet men omöjlig, vi lämnade inte ens några kontaktuppgifter till varandra....

Ljumma, vackra nätter, hårt jobb, goda drinkar, vackra stränder och massa otroliga upplevelser, det var min tid på haven.


Denna tiden var underbar, utbildningen. Hård men full av roliga minnen och härliga karaktärer...akta er för italienska officerare säger jag bara! :)

Tyvärr slutade inte historien lika bra som den började men det tar vi en annan gång :) ....

Av Vivi - 1 april 2009 13:54


Öland är ett av de få ställen man kan uppleva en riktig natt på.

I dag är det för mycket ljus ifrån städerna som lyser upp himlen, man behöver komma långt ifrån dem för att uppleva en riktigt mörk natt.


Det var en sådan sommarnatt man sällan upplever längre, det var ljummet ute, inte riktigt mörkt utan lite mera skumt än mörkt och nattens vakna djur sjöng ikapp med vinden utanför det öppna fönstret. En ringsignal i bakgrunden, mamma som pratar i telefon...

Jag vaknade av ett välkänt ljud, ett ljud jag hört så många gånger denna sommaren...

-VIVI , VAAAKNA ...fåren har rymt igen !!

Skit också! Upp fort som attan, ned för trappan, på med stövlarna och ut i natten, både mamma och jag i de sedvanliga fårjagar uniformerna:

Stora sov t-shirts, gummistövlar och en lång plastpinne i högsta hugg.

På grannens åker, eller grannarnas trädgård, eller en närliggande skogdunge sprang vi oftast och jagade dessa ulliga, hoppande och skuttade djur... det brukade bli allt ifrån en kvarts- till  två timmars motion.

För er som aldrig haft får ... ja... ni har aldrig fått uppleva känslan av att vara vallhund, inte konstigt att de skäller och låter arga när de samlar ihop får, det är verkligen inte lätt kan jag lova!

Har man otur får man ett "rymmarfår" i sin flock, detta är ett får som hade fått houdini att skämmas får de tar sig ur det mesta. Vi hade två...


Efter denna sommar fick vi ett glatt tack ifrån våra grannar...för underhållningen!

De hade skrattat som tokar av att se mig och min mor i enbart t-shirts och gummistövlar springa omkring och försöka samla ihop dessa små söta men ack så ondsinta rymmarfår.


Måste dock erkänna att jag känner en viss saknad när jag tänker tillbaka på dessa sommarnätter på Öland

Av Vivi - 24 mars 2009 13:49

Det var en så stor häftig grej...

Jag hade vunnit två biljetter till Linkin Park ... i LONDON!!!

Ohhh vad roligt jag hade, jag tog med mig min dåvarande "bästis" , hon verkade inte uppskatta resan så där jättemycket, men jag hade iaf otroligt roligt.

Vi såg deras underbara konsert och skrek oss hesa, vi blev bjudna av en killkompis på ett jätteroligt uteställe där vi träffade massa galna italienare ha ha ...eller JAG kanske träffade dem mest, antingen jag ville eller inte. :)

Vi hamnade på fel buss och gick vilse i ngn förort mitt i natten, sicket äventyr...

vi blev som tur var räddade av en hjälte som körde en stor ståtlig röd plåtspringare

Vi drack så mycket kaffe vi orkade och hade råd med på Starbucks...

Det regnade PRECIS hela tiden!


Sista dagen så sprang vi till Starbucks en sista gång innan vi skulle ta oss till flygplatsen, på vägen dit såg jag en av de mest hjärtskärande synerna i hela mitt liv ... i den stora och väldigt dyra staden London där regnet piskade oss som hundar satt en skäggig man och skakade... han skade av sköld och han skakade nog även pga ngn slags nervsjukdom.

Mitt hjärta blev översvämmat av kärlek och medlidande, samtidigt som en känsla av tomhet och hopplöshet drog över mig, det är en konstig känsla men ni kanske känner igen den....

Väl inne på Starbucks gjorde jag en av de bästa sakerna jag någonsin gjort,

jag hade inte mycket pengar kvar men det räckte till en stor kopp te och en stor macka! På vägen tillbaka så satte jag mig ned och gav honom tet och mackan (detta kändes mycket bättre än att ge pengar).

Det som gjorde ont var att jag inte kunde ge honom mer, vissta hade han behövt mycket, men framför allt vår tid och uppmärksamhet!

Den lilla stund vi kunde stanna (vi hade ju tyvärr ett flyg att passa) fick veta att vi var på väg till Sverige, i Sverige hade han minsann jobbat...det var då hans nervskada började ...när han var målare ...


Det man ska komma ihåg var att detta har en gång varit en vanlig man ... en stark, frisk, härlig man som jobbade som målare, men han fick otur. Han bodde i London och blev sjuk, kunde inte jobba...England har inte samma skyddsnät som Sverige och det är svårt för en stolt man att be om hjälp...  

Snacka om att slungas mellan verkligheter, två unga partybrudar som varit på konsert och fin klubb i London möter en man som är hemlös.... vilken skillnad.

Jag var väldigt tacksam över allt det jag hade efter den helgen!


Jag tänker fortfarande på honom, om det är så illa att han har dött då tror jag att han har återfötts som tomte...han skulle blivit en bra tomte! 


Av Vivi - 20 mars 2009 16:16

Satt och tänkte tillbaka på mitt liv i sthlm, det är helt galet vad mycket drama det var där, Speciellt när jag var tillsammans med Daniel....jösses

Låt mig illustrera eller berätta en saga om ni så vill (förbered er den är lite lång):


En sommarnatt träffar flicka (som har pojkvän) pojke... de dansar men inget mer, flicka berättar dock vart hon jobbar (raggar kunder).

Pojken kommer in på flickans jobb dagen efter och flickan blir väldigt förvånad över detta, han kommer in nästa dag också och säger att de ska åka hem...pojke går ...flickans kompisar säger att flickan är kär ...Pyttsan säger flickan (som faktiskt har pojkvän!) pojken borta, inga nummer lämnade, inga misstag gjorda.

Plötsligt springer pojke in på jobb igen, säger att han inte kunde åka utan flickans nummer, flickan ger pojke sitt nummer, kan inte låta bli när han sprungit i ösregn för hennes nummers skull.

Flicka gör slut med pojkvän (av många anledningar) en månad går, DÅ ringer pojke .... pojke har flickvän, flicka lite...besviken

Tiden går och plötsligt har pojke inte flickvän, pojke + flicka = sant

Flicka flyttar till Sthlm, flicka blir barnflicka, flicka pluggar och flyttar in med pojke och nu blir det struligt !


Pojkens f.d flickvän MYCKET MISSNÖJD ( de var tillsammans  sedan pojke var 15år till 20år ) , skickar bla fax som flicka hittar där hon säger att pojke fortf träffar henne(f.d. flickvän)

Samtidigt går pojkes pappa och blir tillsammans med pojkes f.d flickväns Mamma!! (hänger ni med)

MYCKET problematiskt efter som flickan nu inte kan vara med på släktkalas eftersom pojkens fd flickvän "paxar" dem.

Tiden går .... pojke får ny arbetskamrat (Le bitch) Arbetskamrat har problem med pojkvän, gråter ut mot pojkens axel.

Plötsligt liknar förhållande en form av trekant (ej sexuellt men förhållademässigt sätt)

Pojke umgås mer med arbetskamrat än flicka, arbetskamrat får följa med på släktträffar men inte flicka (fortfarande pga fd flickvän)

Folk på fester tror arbetskamrat är tillsammans med pojke och tror flicka är deras kompis, flickas kompisar upprörda... intriger osv osv osv  


Sagan slutar med att flickan är stark, flickans självbevarelsedrift sätter in (för hon är på väg att gå under) Flickan gör slut med pojke ...flyttar hem över sommaren, pojken förtvivlad försöker få tillbaka flicka vill förlova sig .... flickan har aldrig varit så stark i hela sitt liv...

Ett halvår senare blir pojke ihop med arbetskamrat....


Days of our lifes ...släng er i väggen ;P


Förövrigt vill jag tala om att flickans hjärta läkte ihop tillräckligt mycket, idag har hon nämligen kunnat ge sitt hjärta till en prins och de kommer leva lyckliga i alla sina dagar.


The end!


Av Vivi - 28 januari 2009 10:41

Jag började nyss gråta lite ...jag fick ett mail från någon jag inte hört av på ett tag. En person som betydde jätte mycket för mig under en period av mitt liv jag mådde väldigt dåligt.

Han skrev bara för att han kom att tänka på mig och för att tala om för mig att jag är en väldigt bra människa och aldrig fick tvivla på det.

Det är så blandade känslor för när det gäller honom tvivlar jag... jag tycker inte jag behandlade honom tillräckligt bra, eller jo under tiden vi umgicks, men jag tycker att det blev så fel när vi slutade träffas.... jag känner att jag kunde varit tydligare med mitt budskap. Jag tyckte så otroligt mycket om honom, jag älskade nog honom, men han var inte mannen med stort M.

Jag önskar att han vet hur mycket han gjorde för mig, fick mig att tro på kärleken igen och att det fanns bra killar där ute.

Jag har träffat mitt livs kärlek nu och min älskade Thomas är perfekt för mig (men han kommer inte gilla detta inlägget :)  )

Men utan denna andra person hade jag aldrig kunnat träffa Thomas, utan honom hade jag inte vågat öppna mig utan varit ännu mer sluten än vad jag var när jag träffade min Sambo.

Vet inte riktigt vad jag ville ha ut av detta inlägget, minnen kan vara både bra och dåliga samtidigt, kanske att det aldrig är försent att tala om för någon hur mycket han/hon betydde/betyder för dig!!

Lite mer om MissVivi


Kontakt:
missvivi@hotmail.se

Veckans tips

Bloggträff 7 Maj i Skåne !!

   

FACEBOOK

Instagram

30 besvarade frågor

Kategorier

Hitta i bloggen

Bloggisar

Roligheter

Bloggar jag läser

Något jag brinner för...

Stöd frisk och Fri, föreningen mot ätstörningar

SMS

Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.

 

Här har jag varit

För ett år sedan.....

Arkiv

Hitta recept

Matbloggstoppen

Köp en recension

Köp en recension på min blogg på blogvertiser.se

Ragga besökare

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se