Jenny

7 december 2014 13:35

Fina Vivi! Som du vet har min resa också varit lång, och vem vet egentligen om den är över i maj/juni då bebis är beräknad? Är ju ändå bara i vecka 15 än så länge och saker kan ju fortfarande hända.
Drömde i natt att jag fick missfall igen. Att jag vaknade av att det FORSADE blod ur mig och att jag sprang till toaletten. Då vaknade jag i sängen (på riktigt den här gången) och har nog aldrig tidigare sträckt ner handen mot Fiffi så fort som då! Inget blod, jag fick en kram av Johan och somnade om. Men rädslan finns där hela tiden, på ett sätt jag inte tror att de som aldrig upplevt ett missfall kan förstå.
Och till er som fortfarande kämpar: Min sambo och jag försökte i två år innan det tog sig första gången. Då slutade det tyvärr i missfall. Men när vi försökte igen efter min första mens efter missfallet så lyckades vi på första försöket! Går in i vecka 16 imorgon och har fått se vår Fjant på ultraljud två ggr. <3 Sluta aldrig hoppas!

Vivi

7 december 2014 14:06

Fina Jenny

joanna

7 december 2014 14:23

Hej! Tänkte bara tipsa om att jag i dag tävlar ut två personlig almanackor i min julkalender, miss inte det:)

http://www.domkallarmighannes.com/2014/12/julkalendern-lucka-7.html

Gillar du inte sådana här kommentarer eller redan fått en liknade så ber jag ursäkt:) kram

Ps följ mig på instagram, facebook, eller bloglovin så missar du ingen tävling;)

VideHexan

7 december 2014 14:35

Jag fick diagnos oförklarligt barnlös när jag var 22 tror jag. Vi hade försökt i 3 år och fick hjälp till slut. Dock orkade inte äktenskapet med påfrestningen utan vi skilde oss.
Ett par år senare blir jag helt plötsligt gravid! Jag som inte kunde få barn! Då hade jag inga som helst möjligheter att ensam ta hand om ett barn, arbetslös och utan bostad. Jag fick med enorm sorg göra abort.
6 år senare blir jag gravid men får missfall i vecka 10. vilket i och för sig är bra då det inte var ett bra förhållande....
Jag träffar maken, det tar 1 år att få till äldsta sonen, graviditeten efter honom blev missfall och så om det 3 killar till utan problem. fick 4 barn och 1 missfall på 6,5 år!

Mina lyckönskningar till alla som kämpar!

Vivi

7 december 2014 18:54

??????

natalia

7 december 2014 14:36

Starkt av dig att skriva om det!
Ni är grymt starka både du o Emil <3 Massa kärlek o respekt till er båda.
Som Jenny säger, man ska aldrig sluta hoppas och aldrig säga aldrig.

Clin

7 december 2014 16:03

Vilket känsligt ämne men så bra att du tar upp det. Starkt och bra gjort!
Varit med om detta själv och vet känslan. Man glömmer aldrig men det blir lättare för varje dag som går.

Här kommer receptet på risbollarna ;)
100 g SMÖR (eller mjölkfritt margarin)
1 dl socker
2 tsk vaniljsocker
2 dl havregryn
2 dl puffat ris ( Vårgårda ris)

Vispa helst med elvisp smör och socker riktigt luftigt. Rör ner havregrynen och riset. Forma bollar och rulla sedan dessa i mer puffat ris. Förvara helst i kylskåp.

Kramar!!!

Emm

7 december 2014 17:39

Åhh wow vilket fint inlägg! Du skänker hopp till de som försöker och det är så himla fint. Såna här historier där det till slut blir bra får mitt hjärta att svämma över av glädje. Kanske för att jag allltid drömt om att bli en mamma. <3 massa kramar till dig som tar upp detta svåra ämne.

Vivi

7 december 2014 18:54

?? Tack ??

VideHexan

7 december 2014 18:32

Tack för dina fina ord!!
Vår familj är ändå rätt välfungerande trots alla diagnoser, tack och lov så är det helt normalt för oss numera ;)

natalia

7 december 2014 20:03

Svar: Hehe tur för dig att du lämnade kommentar med rätt namn, haha nä skojar bara ;) Men tänkte faktiskt gå in o rätta dig ;)

Kram

joanna

7 december 2014 20:56

svar:tack snälla <3

Linda

8 december 2014 09:04

Åååå, du skriver så bra kloka braiga fina du! Jag har sagt det förut och säger det igen; jag älskar dina inlägg. Jobbigt ämne, missfall. Jag harvju också varit där så jag känner igen mig i allt du skriver. Graviditeten efter missfallet var dock fylld av oro eftersom lille mannen som fanns där inte rörde sig mycket hur jag än puffade och buffade på magen. Men han fanns där och är nu världens bästa trettonåring med två yngre syskon (mindre orolig under de graviditeterna men just pga av missfallet tror jag att en (mina iaf) graviditet blir lite mer orosfylld. Jag kände inte alls så med första. Då skulle allt gå bra, fanns inte på kartan att det kunde sluta i missfall.
Idag känner jag mig rik med mina fyra barn, de är det bästa som hänt mig och samtidigt kan jag känna enorma känslor för dem som kämpar och kämpar många under en väldigt lång tid.
Kan känna att folk tycker och tänker mycket om att si och så många barn har den och den. Så länge man inte vet varför ngn "bara" har ett barn, eller inget barn ska man vara försiktig med uttalande för vem vet hur mycket paret har försökt eller om ngn sjukdom ligger bakom. (Pratar nu om par som vill ha/har barn)
Önskar dig en härlig ny vecka.
Kram

Mia

9 december 2014 12:22

Först väntade jag in den rätte att skaffa med, när mina vänner runtikring blev med barn och undrade när jag/vi skulle hmmm ja vi gör som vi känner är rätt ;-) När jag väl hittade mitt livs kärlek var det för sent att ens försöka skaffa några barn biologiskt, året innan togs min livmoder bort inkl äggstockar, äggledara tutti no frutti kan man ju säga (om man har dålig humor som jag har vill säga hehe).

Frågan är hur lätt/svårt det blivit med mitt då "rätt" så trasiga babyhus - växter på längden o tvären som gjort livet surt för mig (och de mina då smärtorna och operationerna, akutbesöken) var många under många år, äggstockar som sprängdes av endometrios ja allt hade just jag turen att få.

Under dessa år hann jag få frågorna ofta, på anställningsintervjuer, från andra lyckliga mammor you name it så svårt det kan vara att känna efter hur man uttrycker sig - det är inte alla förunnat att få ett barn biologiskt, det kan vara lättare eller svårare, men frågorna som ställs blir ändå jobbiga för många.

Själv har jag haft turen ändå att i och med väntandet på rätt man, har jag också haft tid att reflektera i ämnet och har hela tiden varit bestämd för egen del - att hittar jag inte rätt man så kommer det inte att bli några barn för mig. Har också under denna tid träffat dem som försökt och velat ha barn, och jag har kunnat vara ett bra stöd trots att de vill ha och jag inte, att förstå den andres sida har varit viktigt för mig.

När jag nu träffade rätt så änteligen, ja då talade vi faktiskt om att adoptera, för att ha barn med den rätte behöver ju inte betyda att jag bär fram barnet, jag skulle vara lika mycket mamma, mor och ge lika mycket kärlek till ett barn jag fått ynnesten att hjälpa någonstans ifrån i världen som att bära det själv. Ett beslut att sedan vårda denna människa med allt man förmår, det löftet är lika starkt som till det egenfödda barnet för min del (och säkert fler).

Maken hade ju redan tre barn med sig in i vårt nya bo, två dessutom med diagnoser (en med asperger o en icke-talande autistisk), så han kände att om jag inte absolut måste skaffa ett till med honom så var han rätt nöjd som det var. Snäll som jag är (trots att jag inte är en ko hihi), nä skämt åsido, förstod både hans val och insåg dessutom att det förmodligen inte skulle bli helt enkelt med min nya familj, så vi väntade en tid och skaffade hund i stället (fel val förmodligen lättare med ett barn hihi).

Lycklig bonus-vuxen/kompis/person är jag till de numer vuxna "barnen", fin-fina har de blivit och får jag säga som maken säger så har bonus-Mia en stor del av den daningen ;-)

Glad för er skull är jag, ni är en underbar familj och jag tror att ni förvaltar er lille guldklimp som ni förvaltar varandras kärlek, med ömma och varsamma händer genom hela livet. Ni är dessutom ödmjuka nog att inse att det är en gåva, inte något man bara får lättvindligt ♥

kram o hej från mig ♥