Direktlänk till inlägg 8 juni 2013
Detta inlägget har jag funderat på länge om jag skulle skriva,
men jag väljer att berätta för att det är något man inte pratar så mycket om.
Det är först när du är med om det själv som människor runt omkring dig berättar sina historier.
Det hjälpte mig, jag hoppas min historia hjälper någon annan.
I maj 2012 kom det där lilla extra sträcket på stickan, det kändes overkligt men oj vad glad jag blev.
Först har man lite svårt att förstå att det verkligen är sant, men när dagar blev till veckor insåg man att det var på riktigt, något litet växte i mig och vi skulle bli föräldrar.
I början fick mina föräldrar och närmaste vänner veta, men ju närmare man kom den "säkra" v.12 ju fler fick veta det på jobbet osv. Det är svårt att hålla sådan glädje inom sig för länge.
V.12 kom och gick, jag hade börjat kolla på barnkläder & mammakläder och vi hade tagit bilder på magen sedan v.8
I vecka 13 fick jag plötsligt väldigt ont i ryggen en dag och min mage blev väldigt hård och svullnade. Några kommenterade på jobbet att nu såg jag verkligen gravid ut...
Kvällen kom och smärtan ville inte ge sig, den ökade snarare i styrka och jag började få små blödningar. Jag var förstås fruktansvärt rädd och orolig och pratade med vårduppplysning som sa att allt detta kunde vara normalt, men när jag fick en större blödning åkte jag och maken iväg till akuten.
Väl på sjukhuset fick jag undersökas och det konstaterades att jag fått missfall.
Fostret hade dött några veckor tidigare, men det tog väl ett litet tag innan min kropp reagerade på att jag inte längre var gravid. Var femte graviditet slutar faktiskt i missfall, men de flesta sker innan v.8
Självklart var det förkrossande att gå igenom detta, att förlora en bit av en framtid, ett litet liv, men man tar sig igenom det. Det hjälper att ha fantastiska vänner, familjen och framförallt min underbare make som jag gick igenom detta med, det var ju inte bara jag utan vi som förlorat.
-Det jag dock jag säga om mina erfarenheter är att det inte hjälper att oroa sig, det är inget du kan styra över. Det är inget du gör eller har gjort som orsakar missfallet, det är bara sådant som händer ibland då en graviditet faktiskt är en otroligt komplicerad process.
-Ge dig också tid att faktiskt sörja, det är ett litet liv, en framtid som försvinner och man får vara ledsen trots att man får höra att missfall är vanligt. Ingen kan heller mäta sorg, ingen kan jämför din sorg med någon annans.
-Folk kommer också komma med klumpiga kommentarer, försök stänga dem ute då de flesta ändå menar väl. Hörde så många gånger "Nu vet du iaf att du kan bli gravid", det är inget som hjälper då meningen med att bli gravid är att kunna få barn.
-Jag sörjde, men kanske inte så som jag borde, jag bet nog ihop lite mycket och sköt sorgen framför mig som jag är så otroligt br apå att göra. Det är inget som fungerar, den hinner ikapp förr eller senare. I mitt fall kan den fortfarande komma i små omgångar, det är helt okej.
Idag står jag här med en ny babybula.
Jag har självklart varit orolig, speciellt i början av min graviditet och jag har inte riktigt samma galna glädjerus som jag hade första gången, men jag är lycklig.
Vi växer och pyret verkar må bra!
Det har varit ett tufft 1½ år om jag ska vara ärlig, men jag ser fram emot framtiden!
Har ni några frågor är det bara att fråga på, jag lyssnar och jag svarar.
Ville som sagt skriva detta inlägg för att synlig göra något vi inte pratar så mycket om.
Många kramar !!
Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.