MissVivis synvinklar

Alla inlägg under oktober 2012

Av Vivi - 7 oktober 2012 16:48





Klockaan ar nu 18:58 har pa underbara Mauritsius, det ar alltsa bara tva timmars skillnad, men tidsskillnaden ar nog det enda lilla skillnaden, alla andra skillnader ar STORA !

Det ma vara blasigt och regna en skvatt da och da, men vindarna ar varma och molnen drar snabbt forbi. Hotellet vi nu bor sista natten pa har varit en liten bit av himmelriket, sa otroligt fint och lyxigt.... vi njuter verkligen.

Daremot tycker nog var planbok att det blir bra att flytta till ett mindre hotell i morgon   


Vi har atit otroligt gott, solat en massa (har brant mig lite idag sa det ar tur vi inte kommer ha sa mycket tid till att sola i morgon) och bara tagit det lugnt och myst. Vyerna har ar som hamtade fran vykort och jag forstar varfor manga aker hit och firar sin smekmanad, det ar verkligen en bit av paradiset !!


Nej nu ar det snart dags for middag, buffe blir det ikvall.

Hoppas ni har det bra dar hemma. Tack till alla gastbloggare och till alla er som laser !

Manga kramar fram solen !


 


 

Av Vivi - 7 oktober 2012 11:15

Idag är det underbart fina Cecilia som skriver ett inlägg.
Hon är modig och skriver mycket om sin ätstörning i sin blogg.
Här är hennes vardag...
 
 
 
Hej på er! 

Jag har fått denna otroligt roliga chans att få gästblogga här hos Vivi medans hon ligger på playan och njuter av solen. 
Inte bara jag som är avis antar jag? ;)
Nåväl, Vivi är ju som ni vet emot det här med ideal och hon går verkligen sin egna väg och skiter i en valk här och där. Det är ju normalt. Och hennes tänkande är SÅ sunt. Men.... det är långt ifrån många som har kommit så långt i sitt tänk. Bland annat jag
Jag bloggar om mitt liv, min hälsa och där ingår en ätstörningsproblematik som har funnits i mitt liv i 12 år. Jag är nyss fyllda 24 - så med andra ord så har jag haft släng av ätstörningar HALVA MITT LIV! Herregud, tänk vad roligt jag kunnat ha istället för att oroa mig så förbannat, räkna kalorier, väga mig. Ätstörningarna (eller ätstörningsmonstret som jag kallar det när det är som värst) har inte alltid legat uppe på ytan och rört, ibland har jag till och med gått upp i vikt. Jojjomen, inte bara 1-2 kilo utan hela 20 kilo. Då struntade jag minsann i vågen, åt allt jag kom över. Gud vad jag åt. Verkligen inte hälsosamt det heller. Men när man har en ätstörning så är "allt eller inget"-tänket ganska vanligt. 
Jag äter alltså antingen massor med godis och onyttigt en dag eller så äter jag absolut inte ens en liten chokladbit. 
Hm... vart vill jag då komma med detta? Jag vet nog inte själv. Jag vill egentligen bara säga till er som tvivlar på era kroppar, ni som vill börja banta och välja svältvägen - för fan gör inte det! Jag började svälta mig igen för ett år sen. Visst jag gick ner 7 kilo men levern höll på att paja, mitt blodtryck är hyperlågt, jag riskerade hjärtattack, blev hårig, fick stora påsar under ögonen, orkade inte gå i trappor ens (Jag är som sagt inte gammal, i min ålder ska man kunna springa  uppför trappor!) jag blev iskall, orkade inte ens shoppa - MED MERA. Ja det finns mer, finns inte mycket positivt med den sjukdomen. Det är helt enkelt inte värt det. Man pajar mest för sig själv. Min sambo är den som blivit lidande och dessutom vill han ha en kurvig Cecilia. Min egna sambo har ju för fasiken till och med större bröst än mig och han är ingen 150 kilos heffaklump direkt. 
Kurvor är vackert, bara det att dom inte passar på mig. Det tycker jag nu. Om ett tag kanske jag har återfått mina kurvor och fått tillbaka all energi och kanske tagit igen lite här i livet. Eller så finner jag balansen jag strävar efter att äta allt i måttliga mängder och lär mig att trivas i min kropp. Just nu trivs jag ganska okej, jag vill inte banta! Jag behöver inte det heller för den delen. Jag har tagit mig framåt, levern mår ganska bra i alla fall. 
Och vet ni vad? Vår kära vän Vivi här, hon har peppat mig, hon har skrivit så fina kommentarer, och hon känner mig inte ens, vi har aldrig träffats! Någon dag hoppas jag verkligen på att få äran att träffa henne och ge henne en kram. 
Jag ser upp till henne för hennes tänk. Hon till skillnad från jag, hon låter inte siffror styra. Jag låter alla siffror styra. Hekton, kilon, gram. 
Och jag hatar det! Jag hatar att en här sjukdomen ligger i min kropp och blossar upp titt som tätt i varierande grad. 
Jag hatar att det drabbat mitt förhållande, mig och mina relationer så negativt. Mitt liv i allmänhet. Men jag är tacksam för fina stöttningar jag får på bloggen från främmande människor och tack vare såna som Vivi har jag kämpat och kämpat.  Jag har till och med efter 4 års sjukskrivning börjat jobba, helt på egen hand, utan någon arbetsträning eller liknande. Jag var nära på att bli inlagd 12 mil hemifrån på ett sjukhus för ett halvårs behandling. Men nu jobbar jag, jag har alltid mat hemma och tar hand om mig själv i den mån jag kan. Och jag går på samtalsbehandling. Kanske får jag lära mig att leva med detta, så länge jag mår bra och försöker. Genom att försöka så kommer man långt! Livet är inte en dans på rosor.... jag har tagit mig igenom mycket så detta ska la med gå!
 
Har du eller en närstående en ätstörning se till att få hjälp, kräv det. Skäms inte, ljug inte för dig själv. Det är som sagt bara du själv som drabbas, du som lider om du aldrig blir frisk. Låt det inte gå för långt. Ju längre tid, ju fler dagar desto värre blir det! Kämpa på.
Ni duger som ni är. Platt, som rund - säkert lika kramgo ändå. Är man vacker på insidan så är man också oftast vacker på utsidan. Och insidan är det som i det långa loppet som räknas.
 
Nej, se till att bädda ner er själva med en varm filt, doftljus, en bra film och något gott att äta. När ni vill. Utan att tänka på kalorier. Jag ska i alla fall försöka och kämpa! :) Jag ska försöka njuta av denna hösten, det gjorde jag inte av förra.
 
Ta hand om er så ses vi kanske hos mig ?
/Cecilia Jacobsson - www.ceciliadarling.se
 
 

Av Vivi - 6 oktober 2012 11:15

Blev glad över att härliga Linda ville skriva några rader om hennes älskade Gotland !

Hon har en härlig blogg full av vardagdsbetraktelser, nostalgi och vackra foton !


Jag har aldrig gästbloggat förut och tycker att det här är väldigt spännande J

Vivi ville ha inlägg om vikt eller om en resa. Jag hade kunnat skriva om både och, men skriver nog lättast och bekvämast om en resa.

Jag som skåning borde kanske prata och pusha för mitt landskap som har några riktiga pärlor det också, te.x underbara Österlen men istället blir det ett inlägg om ett landskap som är bland det vackraste jag har upplevt, Gotland och dit jag mer än gärna återkommer om och om igen.

 

PÄRLOR

 

Vi bor i ett otroligt vackert land. Sverige. Här finns så mycket att se och upptäcka. Jag brukar vilja se nya platser men jag har hittat en underbar pärla som är lika vacker om inte vackrare för varje gång jag kommer dit.

Jag pratar om Fårö på Gotland.

Fårö som har en vacker kuststräcka med otroliga raukformationer.

När man har kört av färjan som trafikerar sundet mellan Gotländska fastlandet och Fårö behöver man inte köra alls länge innan man når Gamle Hamn som är ett naturreservat. Som namnet säger har det varit en hamn för länge sedan.

Som på så många andra platser på Gotland finns där ruiner av ett kapell. Men det är inte ruinen som facinerar mig. Nej, det är rauken ute i vattnet. Hunden eller S:t Oles port som den också kallas.


    


Första gången jag var där var en sommarkväll i juli för några år sedan. Det blåste och det karga strandlandskapet upplevde jag nog kargare än vad det egentligen är. Men ack vad vackert det var…och ÄR!

Kör man vidare norrut på Fårö passerar man ett litet fiskeläge, Helgumannens fiskeläge där fiskebodarna står på rad nära vattenkanten.


 


I somras körde vi ungefär samma runda på Fårö som för några år sedan. Jag steg av bilen vid det lilla fiskeläget och gick ner till vattnet som såg kallt och trollskt ut. Det kändes magiskt att gå där. Att bara vara där och titta ut över vattnet. Så tyst och stilla.


 


In i bilen och vidare norrut på den lilla ön och raukfältet Digerhuvud passeras.

Vår slutdestination, innan vi ska tillbaka till färjan som tar oss över Fårösund tillbaka till fastlandet är Langhammar.

Langhammar är ett område med karg natur, som på stora delar av Gotland, vacker natur.


 


Vid Langhammar finns de högsta raukarna belägna på en strand med klappersten. Raukarna är mellan åtta och tio meter höga! Det är torrt och stenigt vilket gör att inte mycket växer här och det i sin tur gör landskapet dramatiskt och väldigt vackert.

 

Att uppleva raukar i solnedgång är bland det vackraste man kan göra. Man behöver liksom inget annat just där och då. Tiden stannar och man bara njuter och insuper stunden   

 

P.S vill man uppleva andra vackra raukformationer/raukfält är bl.a Lergravsporten en upplevelse som man bär med sig länge.


 


 

Av Vivi - 5 oktober 2012 15:00

Åh vad jag förstår henne....

 


Hihihihi---

Av Vivi - 5 oktober 2012 10:00

Så här på fredagen så får ni ett tips, en smakresa av killen som driver den underbara bloggen Bodypalace ! Tack för både tips och inlägg !


Lagom till helgen vill jag ge er ett vintips, ett vin som inte bara smakar gott utan även gör gott då det tagit fram i samband med rosabandet kampanjen !


Cline Cashmere


Flaskan kostar 99 kr och finns inte på så många bolag, men det går utmärkt att beställa.

Vinet är fruktigt & bärigt och väldigt silkeslent precis som tyget Cashmere. Supergott!

Jag rekomenderar den verkligen!

Bodypalace ger den 5 av 5 kroppar i betyg.


Av Vivi - 4 oktober 2012 16:15

Idag är det modiga & söta Sara som berättar om resan hon har gått igenom

och fortfarnde går igenom med sin kropp & ätstörning.

Hoppas ni blir lika inspirerade som jag !


 



Jag har viktproblem!

Du som är så smal kan väl inte ha viktproblem tänker ni säkert och i normala fall hade jag inte haft det men nu är det inte normala fall nu är det mitt fall.


För att göra en lång historia kort, för 7år sedan vägde jag nästan 20kg mer än vad jag gör idag. Det var efter att jag fick mitt första barn (för 3 år sedan) som kilona bokstavligt talat rasade av mig. Jag behövde inte bry mig om vad jag åt egentligen men jag var med i en mammagrupp där det enda vi pratade om förutom våra bebisar var, hur kunde man gå ner i vikt snabbt, vad ska man äta och inte äta? Det gjorde att jag började tänka på vad jag åt eller rättare sagt jag slutade äta och det gjorde att jag rasade ännu mer i vikt, sen kunde jag inte bromsa viktnedgången vilket resulterade i en väldigt benig Sara. Fast det jag såg i spegeln var samma tjej som alltid hade varit där alltså när jag vägde 20-25kg mer. När jag köpte nya kläder tog jag min gamla storlek och blev lika besviken varje gång, de satt ju som en påse skit, nu kopplade jag inte det till att jag borde gått ner några storlekar utan istället skyllde jag på att jag var för stor.


Men jag kom till en punkt där jag kände att så här kan jag inte leva så jag sökte hjälp och fick hjälp, jag gick upp några kilon och hittade en vikt där jag och kroppen trivdes. Sen blev jag gravid med andra barnet och den här gången skulle det inte bli som första, jag var medveten om att jag först skulle gå upp och sedan ner. Jag försökte att inte titta på vågen så mycket men ville ändå ha koll så att det inte brakade nedåt för fort och de första 4 månaderna gick bra, jag gick ner till det jag vägde innan graviditeten och jag var nöjd med mig själv. Men så blev jag sjuk i influensan och kunde inte få i mig någonting mer än vatten på en hel vecka, jag ammade fortfarande så jag gick ner 4kg?!


Eftersom min hjärna inte alltid är överens med min kropp och vad den behöver så började åter igen en kamp. Jag tappade matlusten helt och mådde illa bara jag tänkte på mat, för att inte tala om när jag lagade mat. Men jag kunde som tur var äta mat som någon annan lagade och jag klarade av att vara i köket när det lagades mat. Då i februari skrev jag en text i min blogg, dock publicerade jag aldrig den men det var för att påminna mig själv om vad som var på väg att hända. Det här raset på 4kg kunde mycket väl ha triggat igång min ätstörning igen men jag bröt de negativa tankarna, tvingade i mig mat och idag tio månader efter förlossningen väger jag mer än vad jag gjorde när jag blev gravid, men jag trivs med mig själv. Jag har börjat träna igen och jag vet att jag kommer gå upp ytterliggare några kilo eftersom muskler väger mer än fett.


Det jag vill säga med de här inlägget är att man kan bli bra från en ätstörning, man kan komma tillrätta med problemen och man kan tycka om sin kropp igen. Men man får se upp för det är en ständig kamp och dessa bantningstips finns överallt på internet, i affären och i tidningar, överallt blir vi matade med dessa tips på hur vi kan gå ner i vikt, vilket gör att varje dag blir en kamp. Jag försöker vara vän med min kropp och idag tycker jag om mig själv, jag till och med älskar mig själv och och min kropp. Jag vill ha en sund inställning till mat och till min kropp, dels för mig själv men framför allt för att jag vill att mina barn ska växa upp och tycka om sig själva precis som de är och det gör de inte om inte jag visar dem hur man gör det. Barnen gör som vi gör och inte som vi säger.


//Sara



ensarasblogg.blogspot.se

Av Vivi - 3 oktober 2012 16:00

Det först gästinlägget blir från en person som gärna vill vara anonym, men har valt att lämna ett väldigt speciellt reseminne ! Det är som taget ur ett Mmerican pie avsnitt, men jag kan tänka mig att det är något man minns med viss skräckblandad förtjusning.

Tusen tack för att du delade med dig !


"Det var sommaren 2006, jag var 16 år och följde med min familj på solsemester till Turkiet. Vi skulle vara där i två veckor och hela första veckan varje dag för min egen del började alltid väldigt förvirrande. Jag var den i familjen som gick först varje morgon till poolen för att ta solstolar. Och när jag hade tagit våra fem solstolar och lagt ut våra handdukar så dröjde det inte länge innan en kvinna kom och tog ett par stolar som stod på raden framför dom som jag hade valt. Konstigt tänkte jag för folk brukar ju inte vilja sitta så nära andra personer till en början, speciellt inte när det fanns hundra andra lediga platser. Inte nog med det så vände hon sin stol rakt mot min istället för mot poolen som den var, okej tänkte jag hon vill inte att det skvätter från poolen eller så ville hon ha solen från andra hållet. Men i alla fall så sitter vi där och solar ett tag i väntan på våra familjer. Och som 16 årig tonåring så börjar man ju tänka att wow hon ser ju ganska bra ut och i precis samma tanke drar hon i sin bikini så man kan se det allra privataste. Hon låter det vara så, och dum som man är så kan man inte sluta att kika gömd bakom sina solbrillor. För en tonårskille var det som en dröm, det var lite som en American Pie film. För sen kom hennes man och två barn och hon vände tillbaks sin stol igen.

Dag 2 och exakt samma sak händer igen! Jag börjar snabbt inse att det är medvetet som kvinnan gör såhär. Det snurrade så många tankar i mitt huvud, vad ville hon? var hon en blottare? gillade hon unga killar? Dessutom ledde den senare frågan till ofrivilligt mycket solande på rygg.

Dag 3 jag frågar mamma och pappa om jag kan välja ut några andra platser vid poolen istället för våra favoritplaster. Jag säger naturligtvis inte varför utan säger bara att vi kan väl ta några närmare poolbaren. Så blir det och tror ni inte samma kvinna också byter till några plaster i närheten. Och samma sak upprepas igen även om hon försöker vara mer diskret denna gången.

Dag 4 den här morgonen bestämmer jag mig för att gå ner till poolen senare för att slippa att det hela händer igen. Till en början funkar det, men sen efter lunch råkar våra familjer hamna nära varandra igen. Kvinnan kommer upp ur poolen vänder sin stol snett bort från sin man och barn mot mig men blottar ingen kroppsdel. För mig blir det tydligt att hon inte gillar sin man.

Jag kände mig indragen i nått som jag egentligen inte var med i. Vi pratade inte med varandra nån gång även om jag kanske borde bett henne att sluta. Jag funderade även på att prata med hennes man och berätta vad jag upplevt men vågade såklart inte. Sen när dom åkte hem en vecka före oss fick jag lite hintar om att i alla fall mamma till en del visste om det som hade utspelat sig. Tydligen hade jag uppfört mig nervöst och rest på mig och gått iväg när den kvinnan var i närheten. Det var helt klart den mest knasiga och pinsamma semesterresa jag har varit på. Först var det lite kul och spännande sen jobbigt, därför kommer jag aldrig glömma den knasiga Turkiet resan 06"



Av Vivi - 3 oktober 2012 06:19

Godmorgon mina fina!

SKulle tittan in igår kväll, men datorn ville annorlunda så jag skriver en snabbis nu istället.

Kan ju inte åka utan att säga hejdå på riktigt !

Hoppas nu ni har det bra här i höstvädret, har faktiskt hört att solen ska titta fram lagom till att vi åker iväg till Mauritsius. Lovar dock att sola & dricka några paraplydrinkar för er också , he he

Nu lämnar jag bloggen i händerna på gästbloggarna, ni har många riktigt bra inlägg att se fram emot!


Många kramar !!


   

Lite mer om MissVivi


Kontakt:
missvivi@hotmail.se

Veckans tips

Bloggträff 7 Maj i Skåne !!

   

FACEBOOK

Instagram

30 besvarade frågor

Kategorier

Hitta i bloggen

Bloggisar

Roligheter

Bloggar jag läser

Något jag brinner för...

Stöd frisk och Fri, föreningen mot ätstörningar

SMS

Sms:a FRISK50 eller FRISK100 till 729 80 så skänker du 50 eller 100 kr.

 

Här har jag varit

För ett år sedan.....

Arkiv

Hitta recept

Matbloggstoppen

Köp en recension

Köp en recension på min blogg på blogvertiser.se

Ragga besökare

Ovido - Quiz & Flashcards