Direktlänk till inlägg 31 oktober 2012

En berättelse om äkta kärlek...

Av Vivi - 31 oktober 2012 13:00

Ett minne, men inte mitt. En historia , men inte min.

Men jag vill skriva ett par rader om hur vacker och hur stark kärlek kan vara.

De träffades på västkusten, de var unga och vackra, men hon hade en dotter. Hon var ung, ogift och mamma, vilket var lite utav en skandal på den tiden. De blev dock kära, de gifte sig, de skaffade fler barn.

Som i alla äktenskap fanns det bättre stunder och sämre, det fanns bra tider och dåliga, men de gick igenom de tillsammans. Det fanns säkert gånger de inte var så lyckliga, varken tillsammans eller som personer, men de kämpade och tog sig igenom det.

Sedan blev hon sjuk...

Demensen tog henne tidigt, den förändrade henne och obarmhärtigt lät den familjen se på medans den tog bit för bit. Han försökte hålla henne kvar, han försökte ta hand om henne, men tillslut gick det inte. Från att ha spenderat så många år tillsammans med gemensamma rutiner, med sin trygga rytm , så fick hon flytta in på ett hem.

Tillslut fanns det inte många bitar kvar av henne, men han försökte länge leva på de få stunder hon tittade fram . Han försökte även träffa andra som kunde fylla tomrummet hon lämnade efter sig.

Min mormor trodde inte på gud, för henne var döden slutstationen och något okänt, något skrämmande kanske?

Det fanns så många gånger på hemmet döden stod vid hennes sida, men hon klamrade sig envist kvar, hennes huvud var kanske svagt, men hjärtat starkt. Kanske gav morfar henne lite av sitt eget hjärtas styrka för tillslut orkade inte det längre.

Min morfar gick bort vid Valborg, min mormor var vid det här laget helt borta och reagerade inte på tilltal osv. , men när mina mostrar berättade för henne att morfar hade gått bort så reagerade hon, hon blev upprörd.

Den tionde juni, sex veckor efter att morfar gått bort, så somnade mormor in. Det var som hon hade väntat, som om hon ville att han skulle gå först in i det okända, för att kanske skulle stå och vänta på henne på andra sidan...

Jag älskar mina morföräldrar och saknar dem, men jag hoppas de har det bra där de är

och ser vilken inspiration deras kärlek har varit.

Minnen

Dela

Patricia

31 oktober 2012 13:48

Vackert, men så sorgligt att vissa drabbas av demensen så. Antar att det måste varit riktigt jobbigt som anhörig.

sv: Tusen tack vännen<3. Det är tur att ni talar om att jag är fin, nu när jag inte kan se det själv. Jag försöker ta in era ord så mycket jag bara kan, men det är svårt.
Så kul att du gillar min outfit<3

Men vad skönt att hon är aningen bättre, men det är klart att det kommer ta tid för henne att bli helt frisk, men jag håller mina tummar för din lillasyster att hon orkar fortsätta kämpa.
Kramar

http://patriciac.blogg.se

Anna

31 oktober 2012 14:41

Nej nu började jag gråta. Tänk att kärlek är så vackert! Och det här var en fin historia som på något vis skänker så mycket glädje till läsaren. Och hopp :-) fint var det. Och jag gråter. Gravidhormoner ;)

http://Livetmedskorpan.blogg.se

La mor

31 oktober 2012 15:04

Min älskade dotter, tack för Dina oerhört vackra ord. Nu har jag torkat mina tårar så jag kan se vad Du skriver. Morfar och mormor skulle varit så stolta och rörda över hur Du beskriver deras kärlek.
Med all min kärlek
Lamor

Vivi

31 oktober 2012 15:14

Tack älskade mammi

Johanna

31 oktober 2012 17:12

oh vilken vacker historia! Rörande

ja se filmen, tror du skulle gilla den. Och kul din syrra träffat honom, två gånger dessutom, undra hur han är i verkligheten. om han är sådär härlig som han verkar i alla filmer. Kram

http://lifeofjohanna.bloggplatsen.se

Johanna

31 oktober 2012 17:29

Tack så mycket! Och tack för hjälpen med letandet av klänningen!Och att du sa jag skulle ha den när jag tveka. Ångrar inte en sekund att jag köpte dem!

hihi ja jag var så het att en av gästerna gav mig en kyss.... ;)

http://lifeofjohanna.bloggplatsen.se

Margita

31 oktober 2012 21:37

Så rörande historia! Kan berätta att min mormor gjorde nåt liknande. Hon väntade ut morfar, som var döende, och bara några veckor efter att han dött så lämnade även min älskade mormor jordelivet. Men hon var nöjd med sitt liv och hade berättat för mig att hon var redo! :)

http://sengas.bloggplatsen.se

trollet

31 oktober 2012 21:37

Herregud va vackert och sorgligt... Du skriver fint!!

http://www.lchftrollet.blogg.se

cupi

31 oktober 2012 22:56

din blogg är grryym :)<3 man blir grymt inspirerad att blogga och så! :3
besök min också, haha xD www.cupi.blogg.se

http://www.cupi.blogg.se

Mia

1 november 2012 09:59

Åhhh så vackert, så fint skrivet och vilket underbart minne för dig att fått vara med om deras stooooora, stoooora kärlek till varandra ♥ En dag står de där med famnen öppen för dig och de dina, men först vakar de över dig/er för att ni ska få en fin tid på jorden, länge länge än ♥

Tack för fina kommentarer du sötaste Viv, du har alltid trevliga saker att säga när du kikar in (me lajk ö lååååttt).

Utbildningen blir en fortsättning egentligen på en liten en jag gick här på jobbet, Hälsoinspiratör också denna men med betydligt mer innehåll och så plugg förstås, den första lilla varianten var ju lite fattig på bildning kanske hihi Sen får vi se om det blir mer utav detta, sugen på lite annat också på distans.

Kramelikram ♥

http://fredthevov.blogg.se

Linda

1 november 2012 11:23

Så vackert och så sorgligt.
Det är så svårt för anhöriga att stå bredvid när en demenssjukdom tar en nära och kär människa...så många livsöden det finns.
Jag arbetar ju på ett äldreboende och man får verkligen uppleva så mycket, så mycket liv från alla olika syninfall. Inte alltid roliga, ofta faktiskt sorgliga men det berikar mitt liv och mitt sett att se på saker och ting...det får mig att tänka...efter...före.
Önskar dig en underbar torsdag och ha en riktig härlig fredag, skönt med en kortare arbetsdag ju :-)
Kram Linda

http://www.enlitenvra.blogspot.com

Första tivoli-besöket

Kommentarer (1)

Av Vivi - 17 augusti 2016 09:07

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !! Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

När mamma-hjärtat blir så tungt ....

Kommentarer (1)

Av Vivi - 13 augusti 2016 10:15

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Hej från flyttkaoset

Kommentarer (1)

Av Vivi - 9 augusti 2016 09:56

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

VI och DOM

Kommentarer (1)

Av Vivi - 17 juli 2016 12:00

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...