Direktlänk till inlägg 7 oktober 2012

Gästinlägg - Cecilia

Av Vivi - 7 oktober 2012 11:15

Idag är det underbart fina Cecilia som skriver ett inlägg.

Hon är modig och skriver mycket om sin ätstörning i sin blogg.

Här är hennes vardag...

Hej på er!

Jag har fått denna otroligt roliga chans att få gästblogga här hos Vivi medans hon ligger på playan och njuter av solen.

Inte bara jag som är avis antar jag? ;)

Nåväl, Vivi är ju som ni vet emot det här med ideal och hon går verkligen sin egna väg och skiter i en valk här och där. Det är ju normalt. Och hennes tänkande är SÅ sunt. Men.... det är långt ifrån många som har kommit så långt i sitt tänk. Bland annat jag.

Jag bloggar om mitt liv, min hälsa och där ingår en ätstörningsproblematik som har funnits i mitt liv i 12 år. Jag är nyss fyllda 24 - så med andra ord så har jag haft släng av ätstörningar HALVA MITT LIV! Herregud, tänk vad roligt jag kunnat ha istället för att oroa mig så förbannat, räkna kalorier, väga mig. Ätstörningarna (eller ätstörningsmonstret som jag kallar det när det är som värst) har inte alltid legat uppe på ytan och rört, ibland har jag till och med gått upp i vikt. Jojjomen, inte bara 1-2 kilo utan hela 20 kilo. Då struntade jag minsann i vågen, åt allt jag kom över. Gud vad jag åt. Verkligen inte hälsosamt det heller. Men när man har en ätstörning så är "allt eller inget"-tänket ganska vanligt.

Jag äter alltså antingen massor med godis och onyttigt en dag eller så äter jag absolut inte ens en liten chokladbit.

Hm... vart vill jag då komma med detta? Jag vet nog inte själv. Jag vill egentligen bara säga till er som tvivlar på era kroppar, ni som vill börja banta och välja svältvägen - för fan gör inte det! Jag började svälta mig igen för ett år sen. Visst jag gick ner 7 kilo men levern höll på att paja, mitt blodtryck är hyperlågt, jag riskerade hjärtattack, blev hårig, fick stora påsar under ögonen, orkade inte gå i trappor ens (Jag är som sagt inte gammal, i min ålder ska man kunna springa uppför trappor!) jag blev iskall, orkade inte ens shoppa - MED MERA. Ja det finns mer, finns inte mycket positivt med den sjukdomen. Det är helt enkelt inte värt det. Man pajar mest för sig själv. Min sambo är den som blivit lidande och dessutom vill han ha en kurvig Cecilia. Min egna sambo har ju för fasiken till och med större bröst än mig och han är ingen 150 kilos heffaklump direkt.

Kurvor är vackert, bara det att dom inte passar på mig. Det tycker jag nu. Om ett tag kanske jag har återfått mina kurvor och fått tillbaka all energi och kanske tagit igen lite här i livet. Eller så finner jag balansen jag strävar efter att äta allt i måttliga mängder och lär mig att trivas i min kropp. Just nu trivs jag ganska okej, jag vill inte banta! Jag behöver inte det heller för den delen. Jag har tagit mig framåt, levern mår ganska bra i alla fall.

Och vet ni vad? Vår kära vän Vivi här, hon har peppat mig, hon har skrivit så fina kommentarer, och hon känner mig inte ens, vi har aldrig träffats! Någon dag hoppas jag verkligen på att få äran att träffa henne och ge henne en kram.

Jag ser upp till henne för hennes tänk. Hon till skillnad från jag, hon låter inte siffror styra. Jag låter alla siffror styra. Hekton, kilon, gram.

Och jag hatar det! Jag hatar att en här sjukdomen ligger i min kropp och blossar upp titt som tätt i varierande grad.

Jag hatar att det drabbat mitt förhållande, mig och mina relationer så negativt. Mitt liv i allmänhet. Men jag är tacksam för fina stöttningar jag får på bloggen från främmande människor och tack vare såna som Vivi har jag kämpat och kämpat. Jag har till och med efter 4 års sjukskrivning börjat jobba, helt på egen hand, utan någon arbetsträning eller liknande. Jag var nära på att bli inlagd 12 mil hemifrån på ett sjukhus för ett halvårs behandling. Men nu jobbar jag, jag har alltid mat hemma och tar hand om mig själv i den mån jag kan. Och jag går på samtalsbehandling. Kanske får jag lära mig att leva med detta, så länge jag mår bra och försöker. Genom att försöka så kommer man långt! Livet är inte en dans på rosor.... jag har tagit mig igenom mycket så detta ska la med gå!

Har du eller en närstående en ätstörning se till att få hjälp, kräv det. Skäms inte, ljug inte för dig själv. Det är som sagt bara du själv som drabbas, du som lider om du aldrig blir frisk. Låt det inte gå för långt. Ju längre tid, ju fler dagar desto värre blir det! Kämpa på.

Ni duger som ni är. Platt, som rund - säkert lika kramgo ändå. Är man vacker på insidan så är man också oftast vacker på utsidan. Och insidan är det som i det långa loppet som räknas.

Nej, se till att bädda ner er själva med en varm filt, doftljus, en bra film och något gott att äta. När ni vill. Utan att tänka på kalorier. Jag ska i alla fall försöka och kämpa! :) Jag ska försöka njuta av denna hösten, det gjorde jag inte av förra.

Ta hand om er så ses vi kanske hos mig ?

/Cecilia Jacobsson - www.ceciliadarling.se

Bloggevent

Dela

Erica

7 oktober 2012 15:53

klickar in & önskar dig en fortsatt trevlig söndag!
planer för dagen?

http://byericanylund.blogg.se

Första tivoli-besöket

Kommentarer (1)

Av Vivi - 17 augusti 2016 09:07

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !! Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

När mamma-hjärtat blir så tungt ....

Kommentarer (1)

Av Vivi - 13 augusti 2016 10:15

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Hej från flyttkaoset

Kommentarer (1)

Av Vivi - 9 augusti 2016 09:56

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

VI och DOM

Kommentarer (1)

Av Vivi - 17 juli 2016 12:00

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...