Idag är det modiga & söta Sara som berättar om resan hon har gått igenom

och fortfarnde går igenom med sin kropp & ätstörning.

Hoppas ni blir lika inspirerade som jag !

Jag har viktproblem!

Du som är så smal kan väl inte ha viktproblem tänker ni säkert och i normala fall hade jag inte haft det men nu är det inte normala fall nu är det mitt fall.

För att göra en lång historia kort, för 7år sedan vägde jag nästan 20kg mer än vad jag gör idag. Det var efter att jag fick mitt första barn (för 3 år sedan) som kilona bokstavligt talat rasade av mig. Jag behövde inte bry mig om vad jag åt egentligen men jag var med i en mammagrupp där det enda vi pratade om förutom våra bebisar var, hur kunde man gå ner i vikt snabbt, vad ska man äta och inte äta? Det gjorde att jag började tänka på vad jag åt eller rättare sagt jag slutade äta och det gjorde att jag rasade ännu mer i vikt, sen kunde jag inte bromsa viktnedgången vilket resulterade i en väldigt benig Sara. Fast det jag såg i spegeln var samma tjej som alltid hade varit där alltså när jag vägde 20-25kg mer. När jag köpte nya kläder tog jag min gamla storlek och blev lika besviken varje gång, de satt ju som en påse skit, nu kopplade jag inte det till att jag borde gått ner några storlekar utan istället skyllde jag på att jag var för stor.

Men jag kom till en punkt där jag kände att så här kan jag inte leva så jag sökte hjälp och fick hjälp, jag gick upp några kilon och hittade en vikt där jag och kroppen trivdes. Sen blev jag gravid med andra barnet och den här gången skulle det inte bli som första, jag var medveten om att jag först skulle gå upp och sedan ner. Jag försökte att inte titta på vågen så mycket men ville ändå ha koll så att det inte brakade nedåt för fort och de första 4 månaderna gick bra, jag gick ner till det jag vägde innan graviditeten och jag var nöjd med mig själv. Men så blev jag sjuk i influensan och kunde inte få i mig någonting mer än vatten på en hel vecka, jag ammade fortfarande så jag gick ner 4kg?!

Eftersom min hjärna inte alltid är överens med min kropp och vad den behöver så började åter igen en kamp. Jag tappade matlusten helt och mådde illa bara jag tänkte på mat, för att inte tala om när jag lagade mat. Men jag kunde som tur var äta mat som någon annan lagade och jag klarade av att vara i köket när det lagades mat. Då i februari skrev jag en text i min blogg, dock publicerade jag aldrig den men det var för att påminna mig själv om vad som var på väg att hända. Det här raset på 4kg kunde mycket väl ha triggat igång min ätstörning igen men jag bröt de negativa tankarna, tvingade i mig mat och idag tio månader efter förlossningen väger jag mer än vad jag gjorde när jag blev gravid, men jag trivs med mig själv. Jag har börjat träna igen och jag vet att jag kommer gå upp ytterliggare några kilo eftersom muskler väger mer än fett.

Det jag vill säga med de här inlägget är att man kan bli bra från en ätstörning, man kan komma tillrätta med problemen och man kan tycka om sin kropp igen. Men man får se upp för det är en ständig kamp och dessa bantningstips finns överallt på internet, i affären och i tidningar, överallt blir vi matade med dessa tips på hur vi kan gå ner i vikt, vilket gör att varje dag blir en kamp. Jag försöker vara vän med min kropp och idag tycker jag om mig själv, jag till och med älskar mig själv och och min kropp. Jag vill ha en sund inställning till mat och till min kropp, dels för mig själv men framför allt för att jag vill att mina barn ska växa upp och tycka om sig själva precis som de är och det gör de inte om inte jag visar dem hur man gör det. Barnen gör som vi gör och inte som vi säger.

//Sara

ensarasblogg.blogspot.se