Min älskade mormor har i flera år varit inlagd på hem, hon är dement och senaste åren inte haft någon kontakt med yttervärlden.

Min mormor gick egentligen bort för länge sedan....

Jag har inte besökt henne på flera år, jag tror jag träffade henne sist 2003.

Det är nog många som tycker detta är konstigt kanske t.o.m elakt

Anledningen till att jag inte träffat henne är delvis för att min mamma bett mig att låta bli, detta just för att jag ska få bevara de fina minnen jag har av mormor.

Sist jag träffade henne så var hon svår att nå, men vi hade iaf en fin stund tillsammans och den vill jag behålla, det är så jag vill minnas henne.

Jag har jobbade med dementa på ett ålderdomshem en sommar när bara var 16 år och nej, det är absolut inte så jag vill minnas min älskade mormor.

Så det är ett högst själviskt val, men också ett val baserat på respekten jag har för min mamma och även min mormor.

Min vackra,fina mormor, hon hade hatat detta!

Hon hatade det hon höll på att bli när hon fortfarande var vid någorlunda medvetande, det var en av de värsta perioderna vår släkt & familj haft och väldigt smärtsamt speciellt för min mor.

Det gör ont att se någon man älskar tyna bort och det gör ont att man inte kan förhindra det eller hjälpa till.

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag idag fick veta att min mormor är döende, eller iaf hennes kropp.

Det är nästan exakt en månad sedan min morfar tog sitt sista andetag och efter flera år kämpande & perioder av sjukdomar verkar min mormor nu följa efter.

Det är t.o.m så att samma natt morfar gick bort blev mormor akut dålig,

ingen hade sagt något till henne om att morfar gått bort...

Och nu verkar det som om hennes kropp äntligen är redo att ge upp.

Det finns något som är större än vi, det finns osynliga band mellan människor vi inte kan se eller ta på, jag är övertygad om detta,

nu mer än någonsin.

Det finns så många tecken på detta band mellan min mormor & morfar,

som om min mormor sagt:

"nej du, jag tror inte på Gud och jag går inte ensam ut i mörker, jag väntar"

Döden har aldrig skrämt mig, smärta, lidande och ensamhet kan göra det ,

men inte döden. Jag tror vi kommer till något bättre, jag tror på kärlek i evighet och att den är lika gränslös som universum!