Linda

7 mars 2011 11:23

Så som du tänkte tänkte jag med för ett tag sedan, men jag tror man växer med uppgiften & tanken mer o mer, så var det iaf för mig, var totalt livrädd innan att skaffa barn men så kommer man till ett skede då man "verkligen" är redo o då är det bara att köra på=)
Ja haha lilla Texas goingen han är för söt när han ligger o solar på fönsterbrädet..!Ja exakt nu får det sätta igång lite här,hehe..

i min lilla lilla värld

7 mars 2011 11:44

Jag lovar dig. Du "offrar" inget. Det är verkligen inte så det känns. ,,

Maddo

7 mars 2011 12:14

Jag trivs med ansvar och jag längtar efter barn så det gör ont i mig.. men det vet du ju redan!

Jag vet att jag kommer klara det :) Men hur många lektioner behöver man och hur lång tid? GAH! :P

Kramar

Sofia

7 mars 2011 12:33

Denna frågan funderar ja med på en massa... nästan alla mina kompisar har fått. Ja kände stress i början men när ja inser hur jobbigt de flesta av dom har. Ingen sömn o ja allt annat som hänger med på köpet så är ja glad att ja väntat. Vi pratar om det hela tiden men känns mest som vi skjuter fram det. Känns inte som vi har tillräckligt med pengar heller, och den biten vill ja helst ha säker. Väldigt mkt funderingar kring detta, ja vill ha barn. Men som sagt att föda är ja inte särskilt sugen på alls...

Sofia

7 mars 2011 13:31

Ja det är pressen som e den jobbiga. Klart man blir påverkad varken man vill eller inte. Skulle ja inte vilja ha barn skulle alla mina släktingar tycka att ja e helt knäpp!! Alla tjatar redan nu och hur skulle det bli då. Ja är nog ganska glad att ja vill ha barn även om det inte är nu :)
kramis

Mia

7 mars 2011 13:40

Tror att man alltid ska utgå från sig själv och det man ev kommer överens om med sin partner att göra eller inte göra, det är ju en resa i livet man inte bara kan hoppa av sen (jo vissa kan väl det men det är ju märkliga människor, har man satt ett liv till världen får man vackert ta hand om det också o det kostar på håller med dig ett stooooort/enormt ansvar).

För mig var det så att jag faktiskt inte ville alls, kände inga biologiska klockor ringa alls. Blev gravid en gång trots preventivmedel men var tvungen att ta bort (risk för utomkvädes och jag var rätt dålig väldigt snabbt).

Sen fanns det ingen jag ville ha barn med egentligen trots 10 år med samma partner .. sen när jag träffade rätt man att skaffa med var det för sent (pga sjukdom fick jag ta bort livmodern året före vi träffades). Han har ju tre barn sedan tidigare så jag fick bonusar i stället, det var ödet för mig. Vi pratade om adoption men kände båda att vi liksom blev för gamla att börja om (särskilt han då med tre redan).

Ingen i min familj har brytt sig, det är mitt val o som min mamma säger, att få bonus-barnbarn är också toppen o hade det inte hänt så är också det ok.

Måndagskramisar!

Margita

7 mars 2011 19:00

Intressanta ämnen du tar upp!
Jag tycker nog att det är upp till var och en vad man vill. Även om det är en biologisk drift att fortplanta sig så kan man ju idag välja, på gott och ont faktiskt.
Jag var fullständigt vettskrämd när jag fött mitt första barn, just för ansvaret. Men det fixade sig i slutänden och jag kan ärligt säga att det är värt hela biten; jobbiga förlossningar, småbarnstiden som kan vara väldigt krävande, tonårstiden....
Nu är mina barn vuxna och jisses vad lycklig jag är att jag har dem!!<3 Kan inte tänka mig ett liv utan dem, det vore VÄLDIGT tomt och konstigt.
Jag tror att man växer och utvecklas av att få ta ansvar.
Det är naturligt att man tvivlar och är skrajsen men det brukar ordna sig. Idag kan man ju också få hjälp från diverse håll.
Men man ska väl inte sticka under stol med att det är krävande att ha barn, men jag kan tycka att allt inte ska vara lätt i livet. Livet är vad det är, det går upp och det går ner.
Men valet har vi ju idag och ingen kan säga vad som är rätt och fel, bara du själv. Bara du känner att du inte ångrar dig när du inte längre kan få barn ;)

Jenny

7 mars 2011 19:36

Jag är bebistokig, och har alltid varit.
När jag i tonåren funderade på vad jag ville bli när jag blir stor, så kom ordet "mamma" upp i huvudet varje gång. Och så är det fortfarande!
Jag har inte några karriärdrömmar, vet inte alls vad jag vill jobba med. Jag vet bara att jag vill ha ett jobb som betalar tillräckligt (kräver inte mycket alls) och där jag inte vantrivs - så att jag har råd att köpa hus och bilda familj.
Den där bebisfebern som jag kallar den, den har bara blivit värre och värre sedan jag träffade och föll för Johan. Nu har jag dessutom gått från att "bebisar och småbarn är underbara" till att faktiskt trivas med tanken på att uppfostra ett äldre barn, vara mamma åt tonåringar så småningom.
Att bli mamma är min dröm. Jag känner inte att det är något som andra påverkat mig att tänka. Jag och min syster har fått samma uppfostran och hon vill INTE ha barn.

Zandra

8 mars 2011 20:52

Jag resonerar EXAKT som dig i det fallet med barn faktiskt :)