Skrivet för ca ett år sedan ....

Det blir ett minnesinlägg idag ...ett högst personligt sådant!

Ibland har jag haft funderingar på att skriva en liten novell, kanske en liten bok om mina upplevelser denna period, de är så många ungdomar som går igenom samma sak som jag gjorde.

Idag ser jag de positiva bieffekterna av mina deprissioner, dåliga självförtroende m.m de har gjort mig starkare och mer lyhörd.

Det började tidigt, redan på Öland...kanske när var 12-13år. Jag kallade mig de tre F:en , Ful, Fet & Finnig. De fanns många som höll med, det blev en liten ramsa jag kunde höra då och då när jag gick i korridorerna.

När jag var 14 år flyttade vi till Halmstad, jag slapp ramsan, men hyn blev värre med ålder, den var mitt storta komplex. I försök att täcka upp för att mitt ansikte var så fult så fick jag en lättare ätstörning, men väldigt lätt. Jag skulle åtmindstone vara smal och ha en eftertraktad kropp om allt annat såg förjävligt ut.

I gymnasiet började jag ha dagar då jag vägrade gå till skolan, jag stod inte ut med att folk skulle se mig, monstret, och min hemska hy, finnar jag inte kunde gömma under lager av smink. När jag gick i skolan var det med sänkt huvud, jag mötte aldrig någons blick, jag följde barns sätt att tänka:

"ser jag inte dem ser de inte mig".

Det fanns även så mycket annat i mitt privatliv som gjorde att jag gled djupare och djupare ned i en depression. Jag vet att jag inte tyckte att det värsta var de klösande, rivande, nattsvarta djupen av ångest jag hamnade i, det var tomheten efteråt, apatin, bristen på känslor överhuvudtaget, den skrämde mig.

Tillslut tog en förtvivlad mor med mig till en hudläkare han tog en titt på mig och skrev ut de starkaste de hade, Roacutan. (Om det verkligen var värt att äta det antibiotikat i slutändan är en annan historia.)

Hyn blev dock bättre, sakta växte självförtroendet i takt med att finnarna försvann. Jag hade fortfarande problem med depressioner, men det blev iaf bättre.

Det tog flera år för mig att börja möta männsikors blick igen, jag är faktiskt inte riktigt där ännu.

Idag är min hy inte perfekt, men inte i närheten av de stora problem jag har haft. Fortfarande är det den som kan ge mig sämst självförtroende vad det gäller mitt utseende, men jag har distans till mitt utseende på ett bättre sätt nu.

 

Sofia

12 december 2010 14:33

Usch va jobbigt :( Skönt för dig att det är bättre nu med det mesta!

http://dixxonsblogg.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....