bell

22 november 2010 12:30

helt rätt!! jag fick också öknamn när jag var liten men jag håller inte på att klaga om att det är synd om mig m.m visst det är inte kul men man dör inte.
OK! i vissa fall har det varit extremt; vissa har blivit brända och misshandlade men, då är det på en helt annan nivå! jag tycker att Dom kan man tycka synd om... men om man får lite öknamn så KAN man komma över det!!

Mia

22 november 2010 12:46

Jag var mobbad i skolan och det satt i som känsla i många år, dock lät jag det inte ta över mitt liv och jag har aldrig skyllt på detta faktum till vem jag är eller vilka beslut jag tar i livet idag, man måste ändå göra något åt sitt egna liv också, det kan ju ingen annan göra.

En sak som förändrade mycket var att jag på en fest träffade en av dem som mobbat mig som värst i skolan, det var med stort magpirr jag ändå gick dit kan jag lova. Vi pratade o han bad t.o.m om ursäkt!! att han som svag velat se mig svag o eftersom jag aldrig backade eller lät mig skrämmas blev han ännu värre! Härligt var det att höra honom som mobbare förklara att egentligen var han den svage o sen att han va så glad att jag inte gått vidare därifrån o ältat eller inte kunnat leva pga det!

Kan tycka att skola o hemmet ska försöka samverka mer för att mobbingen inte ska finnas, och så är det väl dags att de som mobbar får ta personligt ansvar för det de åsamkar andra.

Vivi

22 november 2010 13:23

Härligt att höra!
Själv har jag faktiskt också fått en ursäkt, eller tom två ... en från en av killarna som verkligen var taskig och en ursäkt av en av de snälla kilalrna som tyckte han borde sagt ifrån. Det är otroligt vad mycket en ursäkt kan göra även flera år efteråt :)

Johanna

22 november 2010 17:31

En gång har bloggplatsen strulat för mig i 3 timmar... och det är sen jag börja i mars... det är skönt.. blogg.se strular för katten 3 timmar om dagen!

Linda

22 november 2010 18:34

Jamen herregud man måste ju gå vidare kan man inte det så är det ju ngt annat som är galet...!
Ja vi bokade ett tag i förväg iofs så det var ju tur!Skall bli underbart nu är mitt stora dilemma,gravid baddräkt/bikini som skall hittas!
Exakt älskar sådana filmer!

Kika gärna in Sneak peaken på vår hall;)

Anna

22 november 2010 21:28

Har du tänkt på att det inte är så lätt i alla lägen att bara "komma över det"?
Min lillebror, går i 6:an. Han är alldig själv på rasterna och får aldrig vara med någon för att dom tycker att han är konstig.
Dom har filmat i killarnas omklädningsrum när han bytt om, dom har slagit honom och snott hans mobil.
jag kallar detta för grov mobbing och allt är polisanmält.
Han mår inte alls bra av detta, och jag tror att det kommer sluta med att han faktiskt blir grovt deprimerad.
vi har hållt på att försökt prata med rektorn och tidningar och polisen i 3 år nu. inget värkar hjälpa.

menmen.....
MVH
Anna.

Vivi

23 november 2010 08:20

Om du läste inlägget så skrev jag just att det inte heller är så lätt....
Det är otroligt svårt och när man är mitt uppe i det så kan man ju inte komma över det.

Sedan tycker jag att det som händer din bror är mer än mobbing, det är misshandel och trakasserier. Jag har haft nära vänner som varit om om samma sak.
Det är fruktansvärt att sådana här saker inte tas allvarligare av skola och polis!
Tycker ni är starka som orkar kämpa för honom!

Mvh
Vivi

Jenny

22 november 2010 22:08

Jag kan bara hålla med. Visst finns det dom som blivit märkta för livet och som fått levt med det ett helt liv, men det ligger lite mode i ordet mobbing och det är fel.
Tänk så här: Jag är den jag är trotts det jag varit med om inte på grund av, för trotts allt så det som inte dödar de härdar.

Sussi

23 november 2010 07:57

Jag var så stolt när jag gick i skolan för i vår klass förekom ingen mobbing. Vi kanske inte umgicks allihopa men ingen var elak mot nån. Eftersom vi hade det tycket i klassen retades ingen av någon annan heller. Vi fick några stycken som böt skola och klass för att dom var mobbade till vår klass och då var mobbningen över! Tänk om alla klasser kunde vara så..

honesty

23 november 2010 08:21

Vad JAG tycker.. Jag tror folk lägger för mycket energi på hur dom mådde under sin skolgång. barn är elaka bara inse fakta..
Men tror även många inte kan se skillnad på att bli mobbad eller att vara utstött.
Jag valde att vara med en "utstött" i tidig ålder för jag tyckte hon var snäll och rolig.. det var typ så jag resonerade. hon behandlade ingen illa.. och det gillade jag.. Men jag var ny i skolan och min mamma sa "om du umgås med henne kommer du bli lika "mobbad" " jaha?? Sa jag då och vi hade lika roligt ändå.. nog för att jag bråkade med varenda kotte och mitt stösta minne från skolan är hur en kille som hette BOB hällde cola över min sadel på min superfina cykel.. Om man ska kalla det mobbing? ja menar.. jag kunde stå upp för mig själv.. putta nån ner mig fick dom tillbaka.. klåpord total ignonerade jag.. nje.. jag kan int epåstå att jag lider över skolgången idag.. ja menar i 5:an flyttade jag ut på landet och var "as poppis" Kan inte påstå att det var nån större skillnad på att vara utstött och poppis.. Ja menar det är ju inte bara en som är utstött oftast. man hittar alltid nån att vara med.. eller? Tycker det är svagt att folk bor i "dåtid" och mår dåligt över hur som hade i skolan.. Snälla.. ni är vuxna nu! Ni får bestämma själva.. passar inte jobbet.. BYT.. bor ni illa.. FLYTTA! ni har hela livet framför er.. varför må dåligt över det som vart? Det blir vad man gör det till!! :)

Elin

23 november 2010 08:33

Håller med! Blev själv "mobbad" i skolan men de är inget som jag lägger tid &gräver ner mig i! Tycker bara så synd om dom som mobbar andra, dom kan ju inte må bra själva :)

Jenny

23 november 2010 09:13

Nu kommer den den där meningen igen.. Jag blev själv mobbad i skolan. Och det är inge överdrift alls, det här gick way beyond att jag bara blev retad.
P.g.a det och en del annat var jag deprimerad under många år (sjukskriven genom halva gymnasiet ungefär) Jag tycker som du, att man får ta tag i sitt liv och sluta se sig själv som ett offer p.g.a vad som hände i grundskolan, men när man lider av en djup depression hamnar man i ett läge där man man faktiskt inte kan ta sig i kragen själv. Annars skulle ju aldrig någon lida av en riktig depression.
Men idag har jag absolut tagit mig i kragen. Jag läser upp gymnasiebetygen på komvux, kommer att få mina slutbetug (ta studenten!) nästa vinter, alltså när jag är 25 år gammal. Bättre sent än aldrig? Sen är planen att läsa till förskollärare. Man KAN ta sig ur skiten, men man behöver hjälp.

Vivi

23 november 2010 09:36

Ush stackare !
Självklart tar det lååång tid att tar sig ur det, det viktigaste är att man faktiskt försöker och inte bara ger upp.
..och det är allt annat än lätt!

Starkt av dig att komma så långt och det är det också viktigt att tänka på! Att du faktiskt ska vara stolt över att du kämpar dig bort ifrån det !!

Maddo

23 november 2010 10:32

Komma över det vet jag inte om jag skulle vilja säga. Men lär dig att leva med det och ha det som måttpelare för hur du vill ha det i livet. Jag var mobbad i 11½ år och det har satt sina spår. Jag mår skitdåligt över vissa saker och har otroligt svårt att se mig själv som vacker.. Men jag låter inte mobbningen ta över mitt liv. Jag har anmält en person men motarbetades av skolan. I efterhand önskar jag att jag hade haft tillräckligt med kött på benen för att anmäla skolan som BAD mig ta bort anmälan (han jag anmälde slutade när jag anmält honom, vi pratade igenom det och det gick bra) för att det inte SÅG BRA UT.

Men jag håller med om att det finns de som lever på det för att slippa ta tag i sina liv. Jag skulle hellre säga att folk som blivit mobbade borde ta tag i det så de kan lära sig leva med det. :)

KRamar

Vivi

23 november 2010 10:44

Jo det har du rätt i, lär dig leva med det är ett bättre uttryck, men andemeningen är den samma :)