Tänkte skriva ett minne igen, detta var inte så länge sedan och det gör fortfande ont, men jag tror jag kan skriva om det nu ...

Det var lite mer än ett år sedan som vi fick våra kattungar, vi hade planerat Athenas parning ganska länge.

Vi kollade på olika avelshanar, deras temprament, färger, stamtavla osv.

Vi valde en fin & trevlig hane och själva parningen var en rolig historia, låt oss bara säga att vi trodde att hon hade tappat löpet och åkte 16 mil för att hämta hem henne. Tydligen hade Athena bara bestämt att om hon skulle para sig då skulle minsann matte & husse vara med och *hålla tass*  Så fort vi var där och höll i hennes tass (bokstavligen) och klappade på henne då gick det hur bra som helst!

Inför födsel hade vi läst på och hade kontakt med en uppfödare som kunde hjälpa oss om vi hade frågor.

Dagen kom och vår fina Athena låg och flämtade & kämpade mellan krysningarna... men inget hände.

Vi ringde veterinären som sa att det kunde ta lite tid och lyssnade inte ordentligt till min beskrivningar på fostersäckar m.m Jag kände att något var fel och klockan tio på kvällen åkte vi akut ned till Helsingborgs djursjukhus.

I flera timmar väntade vi, det var en utdragen födsel och tillslut började vi fundera på alternativet kejsarsnitt eller att åka hem och låta henne försöka några timmar till men i lugn och ro.

Vi hade bestämt oss för att åka hem, veterinären tyckte det var en bra idé, men innan vi skulle åka så ... jag kan inte säga ngt annat än att det var min magkänsla som fick mig att ångra mig och vi bad om ett kejsarsnitt.

Det visade sig att en unge dött och blockerade för de andra, hade vi inte tagit kejsarsnitt hade nog alla ungarna och Athena varit döda idag. Fosterhinnan hade spruckit och utan fostervatten kunde ungen inte överleva.

Athena var aggresiv och ville inte ta hand om ungarna, ngt som är vanligt när katter gått igenom kejsarsnitt och sövts, moderkänslorna vaknar inte på samma sätt. Ungarna behövde värme och mat så vi började direkt med pipett och mjölkersättning, sjukhuset hjälpte oss med en låda vi värme genom att fylla plasthandskar med varmtvatten och använda de som värmekuddar. Dock bodde två ungar åt gången i min urringning, det var ena sköterskan som sa att det var bästa stället förrutom hos mammakatt.

Väl hemma försökte vi bit för bit att vänja Athena vid sina ungar och efter ett dygn gick det ganska bra, då slickade hon dem och lät dem krypa omkring, vi fick kämpa lite men tillslut fick vi henne att dia dem, tyvärr var det väldigt bristfälligt och alla fick inte mat.

Vi fortsatte att mata dem varannan timma och hålla koll på dem, sköterskan hade varnat oss att de alla var väldigt svaga efter kejsarsnittet.

Tredje dagen förlorade vi den första, den lille som ligger under hennes framtass.

Vi höll ut länge, försökte göra hjärt & lungräddning, ringde till sjukhuset, men den lille orkade inte, hans kropp var för svag.

Jag och pojken satt och höll hans lilla kropp i våra händer medans tårarna rann nedför våra kinder över den lille killen som inte kunde rädda.

Femte dagen var jag oändligt trött, inte en natt som jag mer än 1-1½ timma i sträck, jag var upp och matade dem hela tiden, men nu verkade det gå bättre och de tre som var kvar blev starkare.

Jag vaknade av klockan, jag hade lyckats somna till och fått iaf en timmas sömn.

Jag snubblade fram till bädden för att kolla till ungarna innan jag gick ut och gjorde mjölkersättningen. Jag såg bara två i bädden, förtvivlad letade jag efter min lilla favorit, hon jag hade bestämt att hon skulle heta sparvöga och som vi skulle behålla.

Hon låg i bädden, men Athena hade lagt sig på henne och hon hade varit för svag och för liten för att ta sig ut. Den gjorde så ont i mig när jag lade henne lilla kropp i den blommiga asken, det hade ju börjat gå åt rätt håll, de hade börjat äta själva och bli starkare. Jag kände på hennes lilla kropp, den var fortfarande varm och mjuk, men efter ännu ett förtvivlat samtal till djursjukhuset så kunde de konstatera att det inte fanns ngt hopp kvar att få, hon levde inte längre.

Vi begravde våra små, det gör fortfarande ont och jag får kämpa för att inte brista i gråt när jag skriver om det. Det var en så lång process och vi kämpade så mycket och så länge, det känns orättvist att vi förlorade kampen.

Samtidigt kanske man kan se det som vi vann till viss del för två små underbara ungar fick vi behålla och våran älskade Athena överlevde.

Man får sörja de man har mist, men inte glömma att glädjas över det man har!

 

Zandra

18 september 2009 14:33

Jag sitter själv och kämpar mot tårarna. Det är så hemskt :( Kan förstå hur du kände. Du var ju som mamma åt dem också.
Men det är som du säger, man måste också vara glad för det man har kvar. Tänk på att det är tack vare dig både Athena och hennes två ungar överlevde!

http://drak.bloggagratis.se

 

Margita

18 september 2009 16:54

Här föll en liten tår....gu, vad ni kämpade! vilken otur för er och Athena. Men som sagt, man får vara glad för det man har!!! Att en unge dör verkar inte helt ovanligt men att den är död innan den fötts vet jag inte....hu....jag måste säga att jag har funderat både en och två gånger om jag verkligen ska utsätta mina älsklingar för detta?! För det mesta går det ju bra men det kan också gå väldigt illa. Agnes mamma fick göra kejsarsnitt på sin första födsel.....

http://meab52.wordpress.com

 

Julia

18 september 2009 17:12

Sååå tragiskt *torkar tårarna*. Men det kan lätt bli komplikationer vid kejsarsnitt.
Ni var dock jätteduktiga som fick två av ungarna att överleva!
Det hade dom nog inte gjort utan er hjälp!

Ha en jättemysig helg!
Nosisar till Athena och Angelique från Smulan och Amanda.
Kram/Julia

http://hjulia.bloggagratis.se

 

Sussi

18 september 2009 18:30

Nu får du mig att gråta också!!!
Vilken sorglig historia. Synd att två dog men vad kul att det gick så bra för dom andra.
Tur att du valde att ta kjejsarsnitt istället för att åka hem. Ibland måste man lyssna på magkänslan.

http://allt-om-inget.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....