Ångest... ett ord jag hör ofta.

En del pratar om ångest som något vardagligt, något man kan ha inför en jobbig dag på kontoret,

andra pratar om ångest som det där kvävande känslan som innebär att man stänger sig inne fredagskvällen och inte går ut utan att riktigt veta varför....

Min synvinkel:

Ångest är lite som kaninhålet i "Alice i underlandet" ett svart hål som man plötsligt trillar ned i...

visst jätte överraskad blir man inte eftersom man klättrat in genom ett hål först

och vet att man är någon stanns där man inte riktigt ser klart och helt plötsligt tappar man fotfästet och faller... och faller och faller... du faller fort och kan inte ta tag i ngt .... det är bara mörker omkring och du har den där hemska känslan som om du sugs nedåt....

Ångesten kan sedan ta olika riktningar.

En av de vanligast idag är det självdestruktiva, det ser ut på många olika sätt men det mest extrema idag är att man skär sig.

Jag funderade länge på hur personlig jag skulle bli, men genom att berätta om mig själv

kanske jag kan hjälpa ngn annan.

Jag skar mig aldrig ,men jag brukade dunka handleder & huvud i väggar och dörrkarmar, blev en hel del bulor och blåmärken. Detta skadebeteende är inte något de flesta gör för uppmärksamhet utan för att man är så vilsen och har så ont inuti.. En fysisksmärta är mycket lättare att hantera än monstret som äter upp dig innifrån.

Under min skoltid var jag inte direkt skolans populäraste tjej, när jag mådde som sämst var jag ganska osynlig, stannade hemma mycket från skolan, var ofta "sjuk" osv.

Jag var inte den minst populära heller, detta gjorde att det fanns "kompisar" som när man försökte berätta om sin ångest betedde sig som om man inte hade några problem:

"- problem , du ? Du kan vä inte må dåligt, du har det så bra? "... och så blev man avfärdad, vilket ofta gjorde att man kände sig ännu mera osynlig & värdelös.

Jag har inte haft detta självdestruktiva beteende på flera år, men för några veckor sedan (lagom till att jag blev arbetslös) kom det tillbaka. Jag skulle sova, men kunde inte. Steg upp, sambon somnade, inte jag och jag föll...

det slutade med att jag slog mina handleder i väggen och tillslut stack hemifrån.

Jag vaknade till i den kyliga luften och insåg att jag inte kunde springa runt i centrum en fredagsnatt i mitt skick och lunkade upp och min sambo vaknade och lyckades få mig att gråta och tillslut lugnade jag ned mig....

Med detta vill jag inte ha medömkan eller något liknande...

Jag vill berätta att jag inte är den enda... många unga tjejer känner säkert igen sig men det finns i alla åldrar och det är viktigt att man pratar om det! Det finns fler, du är inte ensam!!!

Det har varit jätte skönt för mig att börja prata om detta med folk och märker att det finns fler som har haft samma beteende, det har iaf hjälpt mig!

Nu ska jag avsluta detta, även om det finns så otroligt mycket jag skulle kunna skriva om detta ämne!

Nu ska jag bara må bra och fika med min underbara Maria !

Kram

2011-11-28

När jag läser detta idag, tre år senare blir jag förvånad över att det faktiskt "bara" var tre år sedan, det känns som ljusår. Idag har jag inga problem med sådana här ångestattacker, visst har jag vid sällsynta tillfällen ångest, men jag har lärt mig hantera den och be om hjälp när jag behöver det.

För er som upplever ångestattaker är det bästa råd jag kan ge : Be om hjälp! Ring en vän eller någon som står dig nära, be din partner hålla om dig eller sysselsätt dig med något. Det hjälper!

 

Margita

28 november 2008 21:42

Jag blir så glad att du vågar prata om det här! Själv tycker jag också det är rätt att prata helt öppet om det! Jag har ännu inte skrivit om mig själv på det sättet på min blogg men man vet aldrig. Alla in real life så att säga vet vad jag varit med om. Ångest och depression i många år och för ett år sen fick jag svår panikångest. Det värsta jag varit med om!! Jag har också sysslat med att göra mig själv illa, men det var när jag var yngre. Livet är inte enkelt och jag tror att om vi vågar prata mer öppet om det här så slipper vi tro att vi är "galna" för det är vi inte, bara mänskliga. Heja dig!!!!!!
Ett tips: boken Mindfulness i vardagen av Ola Schenström kan kanske vara något för dig?

http://mareli.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är något speciellt med de där första.... Första tårtbiten Första steget Första resan ..... Första karusellen !!                    Det kommer inte bli det sista .... speciellt det lilla parisehjulet Emil älskade ...

Jag har gått upp något kilo och det är nog för att mitt hjärta blivit så tungt så tungt. Jag tror mammahjärtan ofta väger tyngre än andras..... (och vissa pappan-hjärtna med så klart). Det är en massa spännande på gång i våra liv nu och mycket av d...

Semester.... ahhhh ljuvliga semester.... typ! Okej jag får faktiskt vara liiite bitter att hösten började samtidigt som min semester och för att det faktiskt är lite svårt att slappna av när man förbereder för flytt. Dessutom så fick vi ställa in...

Jag läste just en fantastiskt sorglig krönika av Staffan Landin (läs den gärna här). Den handlar om flyktingfrågan och framförallt om det orimliga hat den frågan väcker och troll .... jävla troll. Jag har ingen sympati för de människor som via r...

.. SER JAG UT NÄR JAG FÖRSÖKER GÖRA SIT-UPs.....